Sida 364
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
Hur mycket man kunde fästa sig vid konungens löften, syntes bäst deraf, att han trots det öfverenskomna stilleståndet lät en del af sina utländska trupper, anförda af Trötte Karlsson m. fl., begifva sig till vestra Upland att der åstadkomma en folkresning. På upprepade framställningar af det svenska riksrådet kallades dessa trupper jemte beväpnade bönder omsider tillbaka, men lägrade sig i stället norr om Stockholm påBrunkeberg, hvilket den tiden gick ända ned mot strömmen, och förskansade sig der. De hade således inga fredliga afsigter och ämnade icke med det första lemna stället. Något sådant hade också herr Sten misstänkt och hade derför redan dessförinnan lemnat Stockholm, för att samla en bondehär inom södra och mellersta Sverige. Böndeme lyssnade beredvilligt till hans uppmaningar och voro icke sena att
279. Den heliga Klaras kloster utanför Stockholm.
Enligt en teckning från 1500-talet.
gripa till vapen; vestgötarne, anförda af Otte Torbjörnsson, intogo Elfsborg. Vid Stockholm deremot drog det ut på tiden med ständiga underhandlingar och med många löftesbrott från danskarnes sida. Deras förhoppningar växte dock, när konung Kristiern, som hade begifvit sig till Upsala, der mottog hyllning af uplandsallmogen. Han satte sig under denna färd i besittning af flere fartyg, hvilka han kunde behöfva för att afskära all tillförsel till Stockholm, men den nyutnämde erkebiskopen Jakob Ulfsson (örnefot) vägrade honom tillstånd att med dessa fartyg fara förbi Stäket, hvadan han måste vända landvägen åter till belägringshären.
Länge skulle han icke få ligga der i ro. Småningom samlade sig de svenska
Källa: Project Runeberg ·
