Sida 109
Folkungatidens slut. 1350—1389
Margareta möttes på hansedagen i Ltibeck den 13 juli 1386, hvarest förhållandet mellan Sverige och Danmark var på tal, utan att det, så vidt vi veta, ledde till något resultat.
När konung Albrekt derefter återkom till Sverige, hade Bo Jonsson efter några dagars sjukdom aflidit. Han hade med stor högtidlighet jordats i midten af Vadstena klosterkyrka den 25 augusti 1386. De tio, åt hvilka han hade lemnat sina län, voro iinköpingsbiskopen herr Nils Hermansson och strengnäsbiskopen herr Tord, herrar Karl Ulfsson (sparre), Birger Ulfs-son (lejon), Erik Kettilsson (konung Magni och konung Håkans marsk i deras svenska område) (fig. 100), Sten Bengtsson (bjelke) och Erengisle Nilsson (natt och dag på längden) (fig. 101) samt väpnarne Ulf Jonsson (blåätten) (tig. 102), Sten Bosson (natt och dag) och Karl Magnusson (örnefot). Suppleanter voro: herr Knut Karlsson (herr Karls till Tofta son), herr Ture Bengtsson (bjelke), Algot Magnusson 11 re sjöblad), herc.Jiefcfcil Jonsson (lama), Tord
100. Herr Erik Kettilssons sigill.
101. Herr Erengisle Nilssons sigill.
102. Väpnaren Ulf Jonssons sigill.
Konungen ville icke släppa ur händerna det tillfälle som nu erbjöd sig att erhålla makten i sitt rike. I september 1386 kallar han till sig Bo Jonssons testamentarier, med undantag af herr Erik Kettilsson, på det de skulle framlägga bevisen för sin rätt till de län de å Bos vägnar innehade; forhallandet var så fiendtligt, att konungen i sitt kallelsebref behöfde tillförsäkra dem frihet till person under besöket samt under vägen till och från honom. I juni månad 1387 utfärdades i samma syfte ett nytt lejdebref. Konungen hade då åtagit sig förmynderskapet för Bos enka och barn samt uppträdde å deras vägnar mot testamentarierne och deras anspråk att förvalta den aflidne drotsetens många län. Vid samma tid bemyndigar han Bos fogde på Åbo hus, Jäppe djeken, en i Finland mycket omtyckt man, att bibehålla sin post, med skyldighet att hålla slott och län enkan (och konungen) eller testamentarierne till handa, allt efter som utslag faldes af de skiljedomare som skulle afgöra tvistefrågan. Men antingen ändrade konungen helt hastigt tanke eller var detta bref utfårdadt allenast för skens skull, ty redan två dagar senare gaf han Jäppe djeken, utan att dervid talas med ett ord om skiljedomame eller deras utslag, fullmakt att öfvertaga länet för enkans
Källa: Project Runeberg ·