Sida 110
Folkungatidens slut. 1350—1389
räkning, hvarmed följde befrielse från all räkenskaps afgifvande för hans tidigare förvaltning. Dermed voro de fredliga underhandlingarna af brutna, 1 augusti 1387 voro förhållandena sådana, enligt bref af biskop Nils i Linköping, att man knappast vågade sig utom hus.
Stormännen misströstade om att kunna på egen hand utföra striden och sökte derfor yttre hjelp. Förhållandena i grannländerna hade å nyo ändrats. Konung Olaf, nyss vorden myndig, afled på Falsterbo hus i augusti 1387 så plötsligt, att de vanliga ryktena om onaturlig död kommo starkare i omlopp än någonsin. Somliga påstodo, att Olaf förgiftats af modern, andra att han icke aflidit, utan hölle sig dold i utlandet. Flere år senare uppträdde ock en man, som föregaf sig vara Olaf; han öfverbevisades om att fara med osanning och brändes. Fru Margareta valdes (1387) att tills vidare vara regentinnai Danmark och hyllades kort derefter (1388) som »Norges rikes
mäktiga fru och rätta husbonde». Samma år utsågo norrmännen hennes systerdotters son, den sexårige hertig Erik af Pommern till efterträdare.
Testamentarierne vände sig nu till fru Margareta, hvilken synes redan tidigare hafva haft planer på den svenska kronan; hon kallade sig åtminstone äfven efter sin gemåls död Norges och Sveriges drottning. Marsk Erik Kettilsson i Vermland synes tidigt hafva erkänt henne som sin herskarinna. De första dagarna af januari månad 1388 afgaf Bo Jonssons och sedan testamentariernes fogde på Öresten och Opensten väpnaren Algot Magnusson (stureslägt, tre sjöblad) en förklaring, att han hölle dessa två fästen fru drottning Margareta till handa för att gifva henne hjelp och understöd. I mars kommo å testamentariernes vägnar herrar Birger Ulfeson (fru Birgittas son) och Sten Bengtsson (bjelke) till Dal för att underhandla med drottning Margareta. Den 22 mars förklarade de, »på alla sina vänners, fränders och hjelpares, på meniga rikets mäns och sjelfva rikets vägnar, att de togo drottning Margareta till Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde», hvarjemte de förklarade sig villiga att erkänna den hon ville att de och Sveriges rike skulle hafva till konung, vare sig i hennes lifstid eller efter hennes död.
De svenska herrarne fingo i stället hennes försäkran om bistånd i deras. kamp med Albrekt, men det kostade dem mycket. Fru Margareta stadfäste visserligen äldre friheter och privilegier, dock allenast dem som blifvit
103. Konung Olafs grafsten i Sorö, från år 1580 '.
1 Hic iacet Olaus fil i v ø Margarete regine que[m] ex Haqvino rege Norvegie g en vit (Här ligger Olaf, son af drottning Margareta, hvilken hon fodde af H&kan, Norges konung).
Källa: Project Runeberg ·