Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

i 1400-talets ridderliga drägt och hållande med den ena handen ett baner, med den andra skölden med tre kronor. Den helige Eriks bild och hans ifriga dyrkan äro utan fråga ett talande uttryck for den engelbrektska resningens starkt fosterländska karakter.

fig. 178: 178. Dalarnas sigill från år 1435.

Äfven dalkarlarne ville, sedan de genom resningen vunnit i betydenhet och sjelfkänsla, hafva ett sigill och skaffade sig ett sådant (fig. 178). Det är helt enkelt, visande de vapen med hvilka dalamännen hade utfört sina storverk, yxan och bågen.

Nu, sedan Engelbrekt blifvit bragt om lifvet, stod allmogen utan höfding. Den folkliga delen af rörelsen måste derigenom träda tillbaka, och förhållandet till Danmark bestämdes nu genom täflan mellan tvenne stormannapartier, af hvilka det ena, med herr Kristiern Nilsson i spetsen, ville en fast förening mellan de tre rikena, det andra, anfördt af Karl Knutsson, ville gifva Sverige sin sjelfständighet åter, under en svensk konung.

De stora ätterna.

Uplandslagmannen Birger Perssons afkomlingar och slägtskap till andra ätter. - Ätten med lejon i vapnet. — Ätten med griphufvud i vapnet. — Sparreätten. — Båtätten. — Blå- och vinstorpaätterna. — Ätten med en tillbakaseende ulf i vapnet. — Ekaslägten. — Bjelkeätten. — Ätten med natt och dag i vapnet. — Yngre Sturar. — Ätten Natt och dag på längden (hammarstadsätten). — Bondeätten. — Ätten Sture med tre sjöblad. — Oxenstjernaätten. — Vasaätten.

Det är af ofvanstående skäl här på sin plats att kasta en blick på de stora ätter, som genom sin höga börd och sina slägtförbindelser komma att utöfva något större inflytande på Sveriges öden under det nya tidhvarfvet.

Vi hafva redan (s. 106) anmärkt, huru de gamla konungaätterna i norden dogo ut omkring början af det femtonde århundradet. Vid samma tid kunna vi iakttaga, med afseende på många stormansätter, ett likartadt utslocknande eller åtminstone ett tillbakaträdande från en mera utpräglad offentlig verksamhet, under det i stället andra ätter, om hvilka man hittills hört intet eller föga, träda fram i främsta ledet. Omskiftet är så stort, att det med skäl må fästa vår uppmärksamhet.