Sida 40
Folkungatidens slut. 1350—1389
och det visar onekligen en icke ringa skarpblick, att konungen nu söker hos de lägre stånden hjelpare mot de oroliga stormännen, för hvilkas skull han ännu icke vågade sig längre norr ut i landet. För öfrigt lofvade han, att med afseende på hertig Bengt skulle de gamla öfverenskommelseraa gälla.
Det synes, som om riksdagen i Kalmar aldrig kommit till stånd. Åtminstone uppgjordes tvisten mellan konungen och stormännen icke på en
sådan, utan vid ett mö-
te som hölls i Söderköping den 18 november. Hertig Bengt skulle fortfarande vara lands-förvist och skulle de forläningsbref, som blif-vit honom gifna, återfordras; om han återstäl-de dem, kunde konungen, derest han ansåge sig böra »af nåd eller för sin heders skull»1 gifva honom någon upprättelse, lemna honom förläning i ett annat land, hvarmed helt visst menas Norge. Allt, som under de närmast föregående åren skett, skulle förlåtas och glömmas, alla ersättningsanspråk för liden skada skulle inom hvar lagsaga pröfvas af tvenne personer jemte lagmannen. Konungame Magnus och . Håkan lofva »vid god tro och heder» att hålla detta, och deras derom gifna skrifvelse är beseglad med deras och drottning Blanches sigill.
Från Söderköping begaf sig konung Magnus till Stockholm, hans son och gemål drogo till Norge.
Konung Valdemar var ingalunda belåten med den utgång saken hade fått. Han ville med all makt återvinna Skåne, och hans afsigt
29. Helsingborgs kyrka. Midtskeppet och koret.
1 Man kan icke gerna med detta uttryck förlika det följande århundradets bhrättelser om ett Tanhederligt förhållande mellan konungen och hertig Bengt.
Källa: Project Runeberg ·