Sida 39
Folkungatidens slut. 1350—1389
till, huru han skulle kunna återknyta förbindelsen med svågern. Det under nödens tid uppkomna vänskapliga förhållandet med konung Valdemar var brutet, men huru det än framdeles skulle komma att gå dermed, huru än stats-klokheten kunde bestämma eller ränkerna verka, vare sig man vid det svenska eller danska hofvet kände benägenhet eller ovilja for en förening mellan konung Håkan och fröken Margareta, den mellan dem ingångna förlofningen var, enligt den romerska kyrkans stadganden, bindande för lifvet, vare sig den fullbordades med vigsel eller ej. Detta förhållande kunde icke undgå att utöfva inflytande på den följande tidens händelser.
Konung Eriks regering har helt naturligt icke lemnat djupa spår efter sig i historien: hans styrelsetid var kort och uppfyld af strider. Många bref utfärdade af honom hafva visserligen blifvit bevarade, men de äro till en stor del skyddsbref för kyrkliga stiftelser. De säga 068 blott hvad vi redan veta, att tiden var 28. Planritning af hufvudvåningen i Hel-full af oro, hvadan man behöfde upprepade för- singborgs karna.
säkringar om trygghet till person och egendom. I öfrigt utöfvade Erik under färder genom landet den konungen tillkommande domsrätten. Som tillägg till edsöresbalken i konung Magnus Erikssons stadslag förekommer ett stadgande, som år 1357 gafs af »den ärlige konung Erik» och rikets råd om straff för uppror mot städernas styrelser. Då det är helt visst, att flere vigtiga handlingar gått förlorade, får man aldrig förgäta vådan af att ur de bevarade draga säkra slutsatser, och man känner då djupt bristen af samtida fortgående skildringar af händelser och personer.
Öster.
Konung Valdemars eröfringar 1360—1363.
Så fort konung Magnus erhållit underrättelse om sonens död, lät han hela riket, i synnerhet de den 25 juli 1359 i Telge samlade råden, veta, att han nu återtoge så väl de landskap, som han åt sonen Öfverlåtit, som de hvilka denne hade tillegnat sig. Konung Eriks forna anhängare sände då till honom en beskickning bestående af biskop Nils i Linköping, jarl Erengisle och herr Trötte Petersson, hvilken sistnämde var en af konung Magni vänner, med begäran, att han ville till någon ort i mellersta Sverige sammankalla en herredag. Konungen utfärdade i stället kallelse till en riksdag i Kalmar, hvarest skulle infinna sig den 13 nästkommande oktober råden, fyra män af hvaije lagsaga, valda ombud för hvar köpstad, två kaniker (jemte biskopen) från hvar domkyska, och i öfrigt en hvar, som för rikets eller eget bästa ville komma. Detta är den första riksdagskallelse som vår historia känner,
Källa: Project Runeberg ·