Read Runeberg

Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Originalsida 421
Originalsida 421
Originalsida 420
Originalsida 421
420–421

Sida 421

Riksföreståndarnes tid. 1470—1521

riddaren herr Jens Holgersen (Ulfstand), öfver hvars styrelse gutarne hade mycket att klaga.

Allra först måste forhållandet till herr Sten Sture bestämmas. Konungen gaf honom i förläning hela Åbo stift, Nyköpings län samt andra delar af Södermanland, Svartsjö kungsgård jemte hela Svartsjölandet (Färingsö) och Göt&la kungsgård bredvid Skara. Men konung Hans knappade sedan något in på de förmåner han gifvit sin mäktige medtäflare. I början af år 1499 måste herr Sten förbinda sig att årligen erlägga till kronan en betydande penningsumma såsom afkastning af det finska länet. Något senare på året måste han till konungen öfverlemna Åbo och Viborgs län samt Nyslott i utbyte mot Gestrik-land, Vadsbo härad i Vestergötland och Tuna län (i norra Kalmar län). 1 öfrigt gjordes vid konungens regeringstillträde inga stora förändringar med länen. Herrar Nils Bosson och Ture Jönsson blefvo lagmän, den förre i Östergötland, den senare i Vestergötland; annars erhöllo de, som varit verksammast att förskaffa konungen Sveriges krona, så godt som inga belöningar.

För framtiden sörjde konungen genom att, i strid mot innehållet af Kalmar re-cess, genomdrifva sonen Kri-stierns val till tronföljare, den 5 december 1497; nästa midsommar skulle han hyllas af lagmännen och ombud från lagsagorna m. fl. Riksråden voro ytterligt eftergifvan-de för konungens fordringar. 336. Konung Hans’ mindre sigill (sekret)*.

Några dagar efter det en del

af dem hade hyllat prins Kristiern utfärdade åtta riksråd ett bref, i hvilket de tillerkände konungen rätt att i de så kallade fatburslänen, eller de län som konungen icke hade att bortgifva, utan af hvilka han drog de för hofhållnin-gen nödiga inkomsterna, tillsätta, om han så för godt funne, äfven danska och norska fogdar. Det var dock i Kalmar recess bestämdt, att endast inhemska fogdar skulle förordnas, och allt sedan Engelbrekts dagar hade man i Sverige mycket noga hållit på en sådan föreskrift. Med huru mycket skäl, visade sig inom kort, då de fogdar konungen tillsatte snart giorde sig ytterligt förhatade; de forforo med icke mycket mindre råhet och grymhet än fordom en Jösse Eriksson.

Ungefar vid samma tid (den 4 december) utfärdade konungen en ny

1 Seeret[um] o. 8. v.; jemför inskriften & det större sigillet.

Källa: Project Runeberg ·