Sida 207
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
finna bildprakten öfverdrifven eller sökt. Han skildrade äfven på vers den heliga Birgittas ocli den helige Botvids lefnad och verksamhet; denna hans-Historia sancti Botvidi1 gifver oss rätt att räkna författaren som en skald af ganska framstående förtjenst.
Nils Hermansson, född i Skeninge, graduerad i Orleans, kanik i Up-sala, sedan erkedjekne i Linköping och sist biskop derstädes 1374—1391 (fig. 162), var en af den svenska kyrkans mest framstående män. Nitisk soi» sitt stifts herde och intagande en så framstående plats bland stormännen, att Bo Jonsson nämde honom till en af sina testamentarier, var han likväl ickeen man, som lät sig blindt ledas af sitt verksamhetsbegär. Han såg med sorg den nöd som tryckte och de faror som hotade fosterlandet och mätte med bäfvan sin kraft för att se, huru vida skyddsmur för Herrans hus». Den sjelfpröf-ning han underkastade sig gjorde honom försagd och han stängde sig till en tid inne, hängifvande sig åt fasta, vakor och böner samt åstundande att kallas hädan. Ur deuna sin ensamhet ryckte han sig, när fru Katarina Ulfsdotter kom till hemmet med sin moders jordiska qvarlefvor; det är redan berät-tadt (s. 84), med hvilken högtidlighet biskop Nils mötte henne och helgonets likfärd. När festligheterna i domkyrkan voro lyktade, före-höll fru Katarina biskopen vådorna af hans missmod och öfvermåttet af hans srjelfplågeri, och styrkt af hennes ord vände han åter till stiftsstyrelsen och till kampen för sitt lands bästa. Afven han uppträdde som författare.
Enligt inskriften på hans grafsten i Linköpings domkyrka (fig. 163) tecknade han den heliga Annas och den heliga Birgittas historier i ett högtidligt språk (förmodligen i hymner) och skref med frejdad penna Ansgars lefnads-teckning. Yi hafva redan sett, att man vid denna tid med mycken ifver omfattade den heliga Annas dyrkan. Märkligast af allt detta är dock, att han skref (eller öfversatte) den helige Ansgars lefverne, ty detta visar med* hvilken förkärlek han — liksom många den tiden — sökte i ljuset framdraga de bästa af den svenska kyrkans minnen. På tanken att i det svenska folkets medvetande återkalla hågkomsten af Ansgar måste han hafva kommit under fortgången af sina vidsträckta studier, ty minnet af Sveriges förste apostel tyckes den tiden hafva varit i landet utplånadt.
För denna förkärlek för den fosterländska forntidens minnen kunna ännu 1 2
1 Tryckt i Scriptores rerum suecicarum medii ævi. T. II (1828).
2 Sigillum Nicholai dei gr[aci]a cp 1 [scopi] 1 incopen[sis].
Källa: Project Runeberg ·