Sida 376
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
till förlusten af den svenska kronan. När denna var förlorad, hindrades konungen från att uppträda med den kraft och skyndsamhet, som han annars gema använde, genom de inveckladé förhållandena till ridderskapet i hertig-dömena samt till sin broder grefve Gerdt af Oldenburg, hvilken fordrade att utfå den penningsumma, för hvilken han förklarat sig villig att afstå sina arfsanspråk på de tvenne länderna, och, då konungen icke kunde utbetala den, hugnades först med att nämnas till deras föreståndare och sedan med att göras till länsherre till båda länderna närmast under konungen och ofver de andra länsinnehafvarne. Den makt, som på detta sätt hade blifvit lagd i hans händer, missbrukade han och mottog för egen räkning hyllning af landt-befolkningen, hvilken hårdt förtrycktes af den egenmäktiga adeln. Konungen tvang dock brodern genom kraftigt uppträdande och några veckors fängelse att afetå från sina hersklystna planer och att draga sig tillbaka till Oldenburg. Till värn mot honom ingick konungen (1469) ett förbund med Hamburg och Liibeck samt med ständerna i Holstein och Slesvig — ett förbund genom hvilket han erkände sina undersåtar som en sjelfständig makt. Detta allt
hade skett, innan konungen företog det krigståg till Sverige som lyktades med slaget pa Brunkeberg. Efter denna tid måste han bekämpa adelsmännen för deras nyss antydda våldsamheter: de aflifvade eller lemlästade böndeme pa det råaste sätt, under det de utsögo all deras förmögenhet. Konungen uppträdde som en hamnar e för de förtryckte, men med en hänsynslöshet, som framkallade och underhöll en förbittring, hvilken icke vågade visa sig i öppen handling. Till sist, år 1480, pantsatte han de tvenne länderna hos sin gemål, den omtänksamma, sträugt hushållande drottning Dorotea, hvilken under alla dessa förvecklingar var honom till en kraftig hjelp i råd och dåd, men nu helt visst sträfvade efter att åt den yngre sonen Frederik förvärfva fast fot i hertigdömena.
Förhållandet till Slesvig och Holstein inverkade icke allenast på konung Kristierns förhållande till Sverige, utan bestämde äfven i väsentlig mån hans ställning gent emot hansestäderna. Väl insåg han de faror deras öfvermakt skulle medföra, men tidtals kunde han icke undvara dem och måste då göra eftergifter. Han var, såsom vi hafva sett, icke mycket noggrann med att hålla slutna fördrag, men hans behof af hansan var så stort, att fördragsbrotten mycket hastigt måste följas af nya öfverenskommelser.
288. Kouung Kristiern 1:9 ocb hans drottning Dorotea« graf i Roskildes domkyrka.
Källa: Project Runeberg ·
