Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

öfrigt oro i landet genom rykten som utspriddes om stundande beskattning och om tillämnadt intrång i folkets husliga angelägenheter, i dess rätt att välja de kläder och bära de smycken som behagade det o. s. v.

Den 10 juni 1450 öppnades mötet i Arboga. Innan något sammanträde hade hållits, kom en biskop, sannolikt herr Nils König i Linköping, och yppade för konungen den hemliga artikeln, som hade blifvit besluten i Halmstad; herr Nils Jönsson hade, efter att hafva affordrat tysthetsed, berättat planen för biskopen, hvilken fann sig af omtanke för rikets välfärd berättigad att bryta den förhastade eden. Konungen förhöll sig stilla, för att se huru de honom otrogna stormännen skulle bete sig. Unionsfordraget i Halmstad och beslutet om konungamötet det följande året tyckas ej hafva å konungens sida framkallat några invändningar, men när beslutet om Norges afträdande framlades, var han ingalunda genast villig att gifva efter. Frågan var af största vigt för Sverige och för dess konung, ty hade han under sig både Sverige och Norge, kunde han med kraft häfda sin ställning mot alla andra stater, Danmark inberäknadt, men fick konung Kristiern Norge, måste Sverige spela en blygsammare rol. Utan stormännens hjelp var det dock icke möjligt att handla, och konungen infordrade derfor deras utlåtande. Ett sådant af-gafs af sju andlige, tretio riddare och fyra väpnare, af det innehåll, att konungen borde hålla den i Halmstad ingångna öfverenskommelsen och att ingen hade rätt att förebrå honom, om han i anledning deraf uppgaf sina anspråk på Norge. Konungen gaf då så vida efter, att han i en skrifvelse, som genast afsändes till Danmark, gaf tillkänna, att ville norrmännen taga Kristiern till konung, ämnade han på intet sätt förhindra det, så vida freden mellan Danmark och Sverige fortfore; dock ämnade han behålla den norska konungatiteln. Det danska rådet, som fann konung Karls afsägelsebref icke så omfattande, som de svenska ombuden hade lofvat att det skulle vara, besvärade sig deröfver hos det svenska rådet, men någon ändring gjordes jcke.

Till sist föredrogo herrarne sin begäran, att konungen icke skulle bort-gifva några slott annat än efter rådets beslut samt att han skulle låta rådet afgöra, huru vida en slottsherre begått ett sådant brott, att han ej längre vore värdig att innehafva sin förtroendepost — d. v. s. de gjorde sin konung det förslaget, att han skulle . afsäga sig all makt och lägga den i rådets händer. Han vägrade detta och använde ofördröjligen stränga åtgärder mot dem, som han ansåg vara sina fienders ledare. Erkebiskopen och biskop Sigge i Streng-

218. Staden Arbogas sigill från 1300-talet.