Sida 273
Motstånd mot unionen. 1434—1470
männen af hans parti som hade konungens förtroende och utöfvade det största inflytandet. Enligt konungens handfästning skulle en drotsete nämnas i landet, och åtminstone ett bref finnes, i hvilket herr Karl Knutsson bär denna titel, men äfven om den var honom gifven, har han icke utöfvat en drotsetes em-bete och har icke haft det inflytande på regeringen, som konungens hand-fästning tillförsäkrade denne höge embetsman. All makten skulle nämligen under konungens frånvaro ur riket ligga i händerna på de sex, som hade att vid konungens död mottaga de svenska slotten af deras dåvarande inne-hafvare, nämligen erkebiskopen, drotseten, lagmannen i Upland och dessutom tre af rådet utsedda personer. Redan år 1442 tillsatte konungen, i fullkomlig strid mot sin det föregående året afgifna försäkran, en interimsregering, bestående af erkebiskopen, uplandslagmannen herr Bengt Jönsson (oxenstjerna) samt herr Erengisle Nilsson (natt och dag på längden), som var lagman på Öland och slottshöfding på Stegeborg, och herr Magnus Gren, som hade Stockholms slott i förläning. Flere nya hofvärdigheter, som i viss mån voro af betydelse för regeringen, infördes af den tyske konungen och med begifvande af stormännen, hvilkas makt derigenom ökades. Till hof-mästare, hvars embete i viss mån trädde i stället för drotsetens, nämdes herr Bengt Jönsson, till kammarmästare herr Bo Knutsson och till fodermarsk (öfver-hofstallmästare) herr Magnus Gren. Af dessa tre synas den förste och den siste hafva i hög grad åtnjutit sin konungs förtroende. En varm vän af konungen var alltid erkebiskop Nils Ragvaldsson i Upsala, hvilken ock hugnades med hvarjehanda förmåner, t. ex. med inkomsterna af Östhammars län. Derjemte stadfäste konungen en tidigare af rådet gifven tillåtelse att Jöns Bengtssons sigill (oxen-for erkebiskopsstolen förvärfva Almarstäks gård invid fltjerna).
segelleden mellan Upsala och Stockholm och der uppföra en borg, hvilken efter några årtionden kom att spela en icke ovigtig rol i Sveriges historia. Erkebiskopens närmaste man i stiftet var domprosten magister Jöns (fig. 201), son af uplandslagmannen Bengt Jönsson, hvars politiska åsigter han delade.
Man beskylde konung Kristofer för snikenhet, hvilken visade sig icke allenast i obenägenhet att gifva ut — karlskrönikan låter mer än en gång förstå, att hans fester voro något torftiga — utan ock i begär att förvärfva så mycket som möjligt. Det var under medeltiden sed att gifva arvode åt den skrifvare som uppsatte ett bref, hvarigenom man vann en fördel, men det hade hittills näppeligen varit öfligt att för ynnestbevis, som konungen gaf, till honom erlägga betalning. Sådant skedde emellertid nu, i det en hvar som fick ett län skulle erlägga en lösen af tjugu nobler, af hvilka hälften tillföll tjenstemännen i konungens kansli, hälften konungen sjelf. Si mycket rikligare flödade denna inkomstkälla, som, enligt hvad karlskrönikan och Ericus Olai berätta, man icke fick behålla sitt län längre, än till dess någon annan kom och ville tillhandla sig det: enligt den senare kunde ett
201. Domprosten magister
Källa: Project Runeberg ·
