Sida 283
Motstånd mot unionen. 1434—1470
att begära forklaring. Denne svarade, att det betydde ingenting, och konungen lät genom två riddare och en väpnare högtidligen försäkra, att han i allt godkände svenskarnes öfverenskommelse med herr Olof af den 18 juli. Men samtidigt fordrade konungen af borgmästare och råd, att Visby skulle hylla honom. De vägrade, hänvisande till den trohetsed de hade svurit konung Karl och till nyssnämda fördrag, som föreskref, att allt skulle förblifva sådant det var, intill dess skiljedom hade fallit, men konungen bad dem snart fatta ett beslut, han frågade icke efter hvad dem blifvit lofvadt, och för att gifva eftertryck åt sina ord lät han antända staden och öfverfalla de intet ondt anande svenskarne. Dessa rustade sig dock i största hast, släckte elden och sköto från de fasta stenhusen på danskarne, som till sist måste med stor manspillan draga sig tillbaka till Visborg och till Klinten, den höga östra delen af staden. Alla svenska skepp hade emellertid fallit i danskames hän-
212. Domkyrkan i Trondhjem (Nidaros).
der, och svenskarne hade nu ingen annan utväg ån att den 31 juli 1449 mottaga de vilkor som erbjödos dem: de skulle genast lemna Gotland, och tvisterna mellan Sverige och Danmark skulle afgöras af tolf svenska och tolf danska riksråd, vid ett sammanträde i Halmstad den 1 maj 1450. Tolf af de svenska befal-hafvame förbundo sig, att derest konung Karl icke ville godkänna fördraget, skulle de före den 8 september, då ett allmänt stillestånd mellan rikena skulle inträda, infinna sig i Helsingborg såsom den danske konungens fångar. Så var allt förloradt genom konung Kristierns oblyga trolöshet och genom ett gränslöst oförstånd å de svenska befålhafvarnes sida, af hvilka åtminstone en, herr Magnus Gren, var en förrädare mot sitt land och sin konung. Denne hade ingen annan utväg än att stadfästa fördraget och hoppas på bättre tider.
vJ oode
Källa: Project Runeberg ·
