Sida 285
Motstånd mot unionen. 1434—1470
än fyra eller fem hundra mil. Skulle de nu åtskiljas med tvedrägt, som Gud förbjude, då vore det otaliga menniskors förderf till lif och gods i båda dessa riken, enkanneligen i vårt fattiga rike Norge. Ty är det ingen vån, att dessa tu riken skola någonsin åtskiljas i tvedrägt med vår vilja.»
Sedan konung Karl hade sörjt for regeringen under sin frånvaro, vände han genom Jemtland (fig. 215) åter till Sverige. På nyåret 1450 gjorde han ett infall i södra Norge, för att sätta sig i besittning af Akershus, men ett stillestånd slöts. Halmstadsmötet tillstundade, vid hvilket alla tvistefrågor skulle lösas, så att frid och ro kunde herska i norden.
Halmstadsmötet 1450. — Konung Karl och stormännen 1450.
Traktaten i Halmstad, maj 1450. — Kristiern kröntes till Norges konung, juli samma år. — Drottning Katarina. — Stormännens förräderi. — Möte i Arboga, juni 1450. — Stormännen vilja beröfva konung Karl all makt. — Konung Karl och påfven.
Vid ett rådsmöte, som hölls i Arboga i mars månad 1450, utsågos till Sveriges ombud vid det stundande mötet i Halmstad följande personer: upsala-dekanen magister Helmik (i stället för erkebiskopen), biskoparne Nils König i Linköping, Bengt Gustafsson i Skara och Magnus Tavast i Åbo (fig. 216) samt riddame herrar Nils Jönsson (oxenstjema), Erik Eriksson (gyllenstjerna), Lars Snakenborg (fig. 217), Erik Axelsson (Tott), Åke Jönsson Svarte Skåning, Johan Karlsson (färla), Gustaf Ulfsson (sparre) och Simon Körning. Till dem slöt sig, såsom det synes, på eget bevåg, äfven herr Magnus Gren.
Den 1 maj sammanträdde de svenska och de danska ombuden i Halmstad och den 13 maj ofslöts en traktat af följande innehåll:
1. När någon af de två nuvarande ko-nungame aflede, skulle man i det riket antingen välja det andra rikets konung eller ock utse en eller flere riksföreståndare, som forestode regeringen, till dess äfven han aflede.
2. När detta inträffat, skulle tolf af Danmarks och tolf af Sveriges råd sammanträda i Halmstad och välja en gemensam konung for de två rikena, helst någon af de fram- 216. Biskop Magnus T&vasts vapen, lidne två konungarnes söner, om sådana funnes. Sverige och Danmark skulle derefter vara i evig tid förenade, dock så att hvart rike hade sitt namn och lag, frihet, privilegier och goda gamla vanor. Man skulle aldrig hädanefter välja en utländsk konung, utan alltid någon som var född i Sverige eller Danmark.
3. Hvart rike skall styras af inländska män, och skall en hvar njuta sitt gods och rättighet, hvar helst det ligger i de tre rikena.
Källa: Project Runeberg ·
