Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

verk hafva nästan alldeles legat nere. Tidens nöd var så stor, att man icke egde den sinnets frihet och spänstighet, som visar sig uti en lifligare verksamhet inom konstens ädla områden. Efter ofridens dagar och efter vitalie-brödemes härjningar kom under Margareta ett tidskifte af lugn, under hvilket man fick andas ut och under hvilket hågen åter vaknade att åstadkomma storverk, äfven inom sådana områden der arbetet icke kan anses höra till lifvets nödtorft. Denna stegrade verksamhet inom konstens, i synnerhet byg-nadskonstens område f ortfor under konung Eriks tid. Yi kunna deraf lära, att folket egde i sinnet den spänstighet, som icke dämpas af ögonblickets tunga börda, utan allenast samlar kraft att, när tiden är inne, kasta den af sig.

Samma folk och samma tid, som fullbordar Sveriges katedraler, reser sig som en man for att häfda S veriges sjelfständighet

mot alla utländingar, de månde heta tyskar eller danskar.

Up8ala domkyrka fullbordades; grundlagd antagligen redan 1273, blef hon icke färdig förr än 1435 och behöfde äfven efter detta år hvarjehan-da tillägg och ändringar.

Sommartiden år 1402 rasade en icke obetydlig del af kyrkan, nya pelare måste uppsättas, nya hvalf inslås och, som sagdt är, år 1435 invigdes helgedomen af erkebiskop Olof och biskop Tomas i Strengnäs, de helige Laurentius, Erik och Olaf till heder. Gång efter annan hade de troende med löften om aflat lockats att med sina offergåfvor möjliggöra hennes fullbordande. Hvad det inre af kyrkans vestra del beträffar, den som senast varit underkastad ombygnad, varsna vi der (fig. 154) samma stil som i koret, endast något kalare. En ytterlig torftighet finua vi deremot i den vestra portalen med dess bilder

158.

Linköpings domkyrkas yttre, frdu sydvest. Vid slutet af 1600-talet.