Sida 31
Folkungatidens slut. 1350—1389
Men om vi, särskildt när vi öfverskåda de sorgliga följder som denna stormännens sträfvan framkallade, måste öfver denna sjelfviskhet uttala ett ogillande, är det billigt att på samma gång framhålla det goda som fans hos denna tidens stormän. Det är sällan som ett menskligt sträfvande är helt ondt eller helt godt, och man kan derfor här uttala sin dom, utan att det behöfver blifva ett aristokratfördömande.
Trots allt sjelfviskt maktbegär visa de svenska stormännen på konung Magni tid en i vissa afseenden storartad kärlek till fosterlandet. Det var stormännen som hade uppgjort planen att för Sverige vinna Halland, Skåne och Bleking, så. att landet skulle i söder skiljas från grannarne af hafvets våg. Det är väl sant, att .förmyndarregeringen var slutad, när den dyrbara tillökningen vans, men kouungen var då så nyss vorden myndig, att han icke kunde hafva tagit de nödiga förberedelserna. Ej heller var tanken att i eget land göra eröfringar främmande för 1300-talets stormän. Med all ifver eg-nade de sig, främst af alla herr Nils Abjörnsson, åt uppodlingen af Sveriges nordligaste landsträckor utmed Bottnen. Att inom sydöstra Finland utvidga och värna det svenska väldet synes ock hafva varit en älsklingstanke, hvilken låg i synnerhet de nära befryndade sydsvenska båt- och bjelkeätterna om hjer-tat. Denna stormännens ädla sträfvan har fått ett återljnd i fru Birgittas böner och uppenbarelser från den tid, då hon söijde öfver Sveriges olyckor.
En annan egenskap hos stormännen som är värd vårt erkännande är deras energiska arbete för ett be-stämdt praktiskt mål. Det förtjenstfulla, som ligger häri, häfves icke alldeles deraf, att de medel man använde icke sällan voro dåliga. Den aktning för det praktiska som stormännen visade är något nytt, det är ett glädjande tecken, att när den egentliga medeltiden begynte öfverlefva sig sjelf, skulle ett nytt och kraftigare lif uppspira. Om än stormännens ledare i främsta rummet sökte vinna för de sina makt och arjelfevåld, för alla andra förtryck, blef den slutliga följden af deras sträfvanden frihet för alla.
Detta omslag i hela kulturriktningen har fått ett omisskänligt uttryck i den svenska bearbetning af medeltidens saga om Alexander den store som utfördes för stormanspartiets verklige höfding under en något senare tid, Bo Jonsson — ett uttryck som visar, att man medvetet satte sig emot den tidigare medeltidens helt naturliga, men barnsliga och i längden gagnlösa traktan att skapa sig, oberoende af det verkliga lifvet, och till sist i strid der-emot, en verld af drömda ideal, af konstgjorda åskådningssätt och på fri hand konstruerade seder. Vi behöfva allenast påminna oss, huru vid århundradets boijan den ena efter den andra af utlandets riddarromaner öfversattes på svenska och huru de voro omtyckta just inom samhällets högsta kretsar, och derefter läsa de första raderna i alexandersagan:
21. Herr Karl Ulfssons till Tofta vapen (sparre).
Källa: Project Runeberg ·