Sida 334
Motstånd mot unionen. 1434—1470
frigifven och finge återvända till sitt stift. Karl gick dock in på allt och seglade till Stockholm med värfvade tyska och polska trupper. Han hyllades den 15 augusti af belägringshären på Södermalm och följande dagen öppnade staden för honom sina portar.
Hans ställning var det oaktadt ytterst betänklig. Allmogen vidt omkring i riket såg visserligen gerna, att han återtoge regeringen, men af stormännen var det endast en helt liten grupp som hade inkallat honom, och denna grupp bestod just af dem, som under hans föregående regeringstid hade varit hans värsta fiender, herr Kristiern Nilssons närmaste frander. Förbundet mellan dem och honom, som genom omständigheternas kraf hadc
255. Gråmunkeholmen med Riddarholmskyrkan i Stockholm.
kommit till stånd, kunde icke innebära någon trygghet för framtiden, så mycket mindre, som detta förbund åtminstone af biskop Kettil aldrig var ärligt menadt.
Konung Karls första uppgift var att sätta sig i besittning af Stockholms slott. Han underhandlade med de danska herrar, som konung Kristiern hade vid sin afresa qvarlemnat derstädes, och de lemnade slottet den 7 oktober; men innan konung Karl hade kommit in, hade herr Ture Turesson der öfvertagit befälet och försvarade sig hårdnackadt mot konungen och staden. Biskop Kettil kom kort derefter till Stockholm och förebrådde konungen, att han hade låtit de danska herrarne fara, utan att han till ersättning hade fordrat erkebiskopens frigifvande, men härmed ville han allenast söka sak mot
Källa: Project Runeberg ·
