Sida 100
Folkungatidens slut. 1350—1389
Förvaltning och penningyäsen.
Det var icke endast Bo Jonsson som gjorde intrång på konungens makt. De stora ätterna hade blifvit rådande i landet, derigenom att ur deras krets togos icke allenast lagmän och häradshöfdingar, för att icke tala om drotsete och marsk, utan äfven höfvidsmän (capitanei) i landets olika delar. Deras egendom var frälse for att de skulle göra konungen krigstjenst, och de fingo af konungen betydande län, hvilket alltid måste lända dem till fordel, kronan deremot till mycket förfång.
Frälsemännen voro icke allenast fri tagna från att erlägga de ordinarie utskylder som annars hvilade på jorden, de hade icke blott rätt att af alla sina landtbönder af sådan jord, som var gammalt frälse, i kronans ställe uppbära alla skylder — i båda fallen deres t frälse t icke särskildt medgaf en utomordentlig gärd — utan de hade äfven rätt att, när deras »landbor och undersåtar» hade
blifvit fälda för något brott, uppbära den konungen tillkommande delen af böterna. Kronans förlust ökades, i det konungarne af gunst och nåd medgåfvo någon frälseman att köpa skattegods till ett visst be-lopp — konung Håkan gaf år 1371 en sådan rätt åt en af sina anhängare, med tillägg att om en reduktion företoges, skulle den icke utsträckas till dessa gods — och frälsemännen visste dessutom att genom hvarjehanda åtgärder sätta sig i besittning af skattegods, hvilkas utskylder de sökte och till en tid lyckades draga undan kronan. Konung Albrekt fann sig visserligen föranlåten att uppträda mot de öfver hand tagande missbruken, yrkade, synes det, på en reduktion och försökte den ena gången efter den andra att lägga skatt på frälsemännen och deras underhafvande, men han egde icke den omtänksamhet och den kraft som erfordrades för att genomföra en så ingripande omhvälfning, hvadan hans åtgärder allenast framkallade ovilja, så mycket hellre som han ingalunda var sina försök i denna väg trogen, utan tvärt om gaf frälsemännen större rättigheter än någon konung före honom. Han fritog dem från deras gamla åliggande att för sina gods deltaga i ledungsskyldigheten. Icke nog med att han tid efter annan måste högtidligen lofva att akta frälsets privilegier, han var äfven mycket frikostig med att meddela allahanda nya förmåner, genom hvilka kronans inkomster år efter år minskades. Det blef allt mera sed, att den, som ville åtnjuta frälse mot fullgörande af russtjenst, skulle dérpå erhålla af konungen ett frälsebref, men detta gjorde icke mycken inskränkning, ty frälsebrefven som konungen utfärdade voro många, och det visade sig för
90. Openstens fäste (i Vestergötland) och kringliggande trakt.
Källa: Project Runeberg ·
