Sida 101
Folkungatidens slut. 1350—1389
öfrigt sedermera, att det oaktadt mången åtnjöt allenast sjelftagen frälserätt. Det kan vara nog att här anföra några exempel på de förmåner som gåfvos.
År 1370 förunnades en kanik i Upsala skattefrihet för hans gods och underlydande, med bestämdt fritagande för de senare från skyldighet att göra krigstjenst. Samma år fritogs en man från krigstjenst så länge han var i riddaren herr Magnus Gislessons (sparre) tjenst. Ar 1372 fritogs en man från krigstjenst för lifetiden, år 1375 fick en borgmästare i Stockholm skattefrihet för ett landtgods på behaglig tid, år 1376 lånade konungen af Skärkinds härad i Östergötland den snäcka häradet skulle utsända, i händelse bud om ledung kom, och till dess skeppet återstäldes, behöfde häradet ej utrusta någon snäcka, ej heller erlägga de snäckepenningar, hvartill man annars gjorde sig i sådant fall skyldig — vi se, huru den gamla försvarsförfattningen rubbades i sina grundvalar —, år 1378 erhöll erkebiskop Birger Gregersson rätt att uppbära alla konungen tillkommande böter som skulle gäldas af åborne å domkyrkans många gårdar, år
1387 erhöll Norrbo härad i Vestmanland U '
frihet från skyldigheten att hålla mera än ett ledungsskepp, så länge frälset var frikalladt från utgörande af skeppsvisten, o. s. v. Stormännen gjorde sitt till för att minska de skattbetalandes antal. På förbön af en storman gaf konungen år 1378 frälse åt en person, dock med förbindelse till russtjenst, men året dessförinnan fritogs, å Bo Jonssons förbön, en af dennes syslomän från all krigs-tjenstskyldighet. Ja, Bo Jonsson gaf år 1381 frälse åt en sin sven för alla hans gods i Åbo biskopsdöme, dock med skyldighet att derför göra tjenst åt konungen, kronan samt Bo sjelf, å konungens vägnar.
De gamla samfundsförhållandena löstes äfven genom seden att bortgifva stora förläningar, åt inhemska eller utländingar. När konungen ville belöna någon för redan gjord eller vinna kommande tjenst, gaf han honom ett län, med rätt att af detsamma uppbära de inkomster som annars skulle hafva tillkommit kronan. Mången gång gaf han i sådana fall löfte om en penningsumma, och länet gafs som en underpant på dennas utbekommande eller skulle de inkomster, länet gaf, anses som afbetalning. Alla större skulder, som konungen hade, betalades efter tidens sed lättast med en förläning; räntebetalning var af kyrkan förbjuden och någon afbetalning annat än genom förläning kunde icke förekomma. Det är emellertid klart, att genom hvarje ny förläning minskades rikets inkomster, och man kunde i#ke alltid veta, i hvilkas händer länet omsider skulle stanna, i det en läntagare kunde för att betala eller gifva säkerhet for någon sin skuld öfverlåta länet åt en annan.
Openstens fäste.
Källa: Project Runeberg ·
