Sida 69
Folkungatidens slut. 1350—1389
män, för hvilka Ericus Olai (ur hvars krönika alla dessa beskyllningar äro hemtade)1 har så mycket medlidande, voro landsförrädare och föga lämpliga att uppträda som dygdelärare och manare till ett godt regeringssätt.
9. Det heter slutligen, att konung Magnus ingått förbund med konung Valdemar till rikets skada. Den föregående framställningen torde tillräckligt visa, under hvilka omständigheter och af hvilka skäl konung Magnus tidtals närmade sig till sin farlige granne i Danmark, hvilken han ty värr icke var vuxen i slughet och i kraft att bryta allt motstånd, med rätta eller orätta medel.
Det är icke rätt att döma en man från ett förflutet tidhvarf annat än i den tfmgifning till hvilken han hör och efter de förutsättningar som då gälde för menniskors handlande och låtande. Om vi med denna af billigheten foreskrifha inskränkning sätta oss till dom öfver konung Magnus, ega vi alls icke rätt att låta hans namn gå smädadt till efterveriden. Vi måste i stället lofordande framhålla det goda som under hans regering och på hans initiativ gjordes. Han lefde på gränsen mellan tvenne tidhvarf, han förmådde icke hämma, icke styra utvecklingen af den nya tidsriktningen, men ban var nog betydande att framkalla sina motståndares hat. Vi hafva sett, att i ett gick konung Magnus före de nya sträfvandenas målsmän: i insigten att man icke kunde fa ett tryggadt samhälle utan att åt de oprivilegierade i staten återgifva den andel i den politiska makten, som de väl aldrig lagligen mist, men som man icke lät dem utöfva, och hvilken de måhända till en tid icke varit vuxna att utöfva under de förändrade förhållanden som hade blifvit en följd af Sveriges införlifvande med den kristna medeltidsverlden.
Då vi här anstält en sluträkning med konung Magnus, som i Norge erhöll tillnamnet den gode, är det i sin ordning, att vi äfven egna någon uppmärksamhet åt stormännen. Vi hafva förut hemburit vår hyllning åt det fosterländska, som ingick i deras sträfvanden. Från den stund då de inkalla mecklenburgaren Albrekt till att vara konung i Sverige, går fosterländskheten icke längre in som en förädlande drifkraft i deras verksamhet. Med bestämdt förkastande måste vi under den närmaste tiden bemöta deras oblandade hängifvenhet åt sjelfviska syften, med grämelse se de bittra följder som de dermed drogo öfver landet. Det ligger något tänkvärdt i de ord, som ofvan anförts ur konung Magni proklamation af år 1865 — han ville kämpa till Guds ära, till fosterlandets båtnad och .till bevarande af ett tungomål i landet. 1 2
1 En berättelse, som tydligen i denna sak utgjort Ericus Olai’ källn, bar nyligen blifvit ut-gifven i Scriptores rerum snecicarum medii ævi, d. 3, afd. 1 (Upsala 1876), s. 12 o. f.
2 Secjretnra] A1 b [e r] t i dei gr[aci]a ducis m agnopolens[i s] (Alberts af Guds nåd Mecklenburgs hertigs sigill).
76. Hertig Albrekts sigill 2.
Källa: Project Runeberg ·
