Sida 70
Folkungatidens slut. 1350—1389
Striderna mellan Albrekt och Håkan. — Konung Albrekt blir fullkomligt beroende af stormännen. 1365—1371.
De närmast följande åren fyllas af strider, underhandlingar, våldsamheter och ränker.
Konung Håkan rustade sig till att fortsätta striden, men befann sig dessutom i ett spändt förhållande till hansestädema, hvilket något senare öfvergick till ett öppet krig. Konung Valdemar visar sig fortfarande föga verksam för sin svärsons sak och gör i stället allt hvad han kan för att vinna fördelar för Danmark. I juli 1365 öfverenskommer han med holstei-narae, att derest de finge i sina händer Varbergs hus, skulle de lemna det åt Danmark. Följande vår bröt Valdemars trogne bundsforvandt hertig Erik af Sachsen in i Sverige, hvarvid norra Halland samt, inom Vestergötland, Kinds och Marks härad intogos. Vid underrättelsen härom begifver sig hertig Albrekt till konung Valdemar, som då uppehöll sig vid Aleholm på Låland, och afsluter med honom, i sonens namn, en traktat (1366), enligt hvilken Danmark skulle for evärdlig tid fa Gotland med Visby, Värend, Finveden, Elfsborgs slott med underlydande län (dock icke Lödöse), halfva Hisingen, Kinds och Marks härad, samt norra Halland, och lofvade Valdemar deremot att försvara konung Albrekt i besittningen af det öfriga Sverige. Konung Magnus skulle icke lösgifvas och med konung Håkan skulle icke fred slutas, så vida de iöke godkände detta för Sverige nesliga och skadliga fordrag. Men icke nog dermed: doge konung Albrekt utan manlig af komma, skulle Valdemar vara behjelp-lig, att den svenska kronan tillfölle någon af hans bröder. Konung Valdemar fritogs nu från skyldigheten att till hertig Albrekt utbetala de 10 000 mark silfver som skulle vara lönen for dennes förrädiska öfverleranande af Helsingborg.
Detta fördrag blef dock aldrig forverkligadt. Kriget fortfor; Kalmar, som nu var i mecklenburgarnes våld, belägrades af hertig Erik och konung Håkan, fy vilken senare vid denna tid genom underhandlingar vann Borgholms slott; den rostockske höfvidsmannen som uppgaf detta blef derfor af sin stad kastad i fängelse och till sist aflifvad. Under vintern hvilade fiendt-ligheterna; men vid denna tid fick konung Albrekt i sitt våld det vigtiga slottet Axevall. Konung Magni höfding derstädes, den tyske väpnaren Gerhard Snakenborg erhöll af konung Albrekt, till lön för de tjenster han skulle komma att göra denne, ett jordagods, samt uppgaf sedan slottet. Konung ftagnus förmåddes att godkänna detta, i hopp att mot fästets öfverlemnande återfå sin frihet. Biskop Nils i Linköping och herr Karl af Tofta bevitnade den fångne konungens bref härom.
Under åren 1367 och 1368 går det framåt för mecklenburgarne. Konung Magnus hade i all sin tid svårt att reda sig i penningsaker samt fick höra många och bittra klagomål öfver nya skatters påläggande. Med en annars ovanlig offervillighet afstodo de andliga och de verldsliga frälsemännen hälften af sina inkomster för år 1367, på det Albrekt skulle få medel till kriget.
Källa: Project Runeberg ·
