Sida 71
Folkungatidens slut. 1350—1389
Samma år förbjödo hansestäderna all handel på Danmark och Norge och in-gingo år 1368 mot dessa tvenne länder ett anfallsförbund, till hvilket slöto sig de mecklenburgska furstarne, grefvame af Holstein m. fl. Herrarne hoppades kunna erofra hela Danmark och öfverenskommo på förhand om delningen. Sverige skulle få Skåne, Halland, Bleking och Gotland, på Mecklenburgs lott skulle falla Själland, Möen, Falster, holsteiname skulle hafva det som eröfra-des i Jylland jemte Fyen, Langeland m. fl. öar. De tyska köpmännen i Bergen anmodades att hals öfver hufvud lemna Norge.
Ungefar vid den tid då konung Valdemar lemnar sitt rike (april 1368) för att företaga en fyraårig resa i utlandet, begynner kriget. De holländska städernas flotta kommer till den sydligaste delen af Norge, öfver allt härjande på kusterna; Tjörn och tre socknar på Hisingen sköflas, Marstrand och Kung-häll brännas, ja, den framtränger ända upp till Lödöse, hvarest elden förstörde ett par hundra gårdar och konungens slott. Östersjöstademas flotta kom den till mötes. Kjöbenhavns slott intogs den 2 maj, Falsterbo, Skanör m. m. *er-öfrades. Konung Albrekt rycker söder ut, intager Finveden, som ända hittills hade varit i danskarnes händer, samt en del af Skåne, hvarefter man förenar sig om att belägra Helsingborg, som envist försvarar sig. Till sist förklarar sig besättningen färdig att den 8 september 1369 gifva sig.
Redan i juni 1368 hade konung Håkan böljat underhandla om fred. Stillestånd vexlade med nya fejder, till dess den 1 juli 1370 en femårig fred slöts mellan] Norge och hansan. Hansan hade redan tidigare fött Helsingborg jemte en stor del af Skåne samt Varberg för femton års tid. Gotland och Visby, som under kriget hade af hansestäderna uppmanats att underkasta sig Sverige, lågo fortfarande under danskt välde, liksom danska besättningar innehade fästena i södra Halland samt i Kind och Mark.
Utan alla bundsförvandter stodo nu konungame Håkan och Albrekt mot hvarandra. Förslag om förlikning förekommo visserligen i sammanhang med fredsunderhandlingarna med städerna, men de ledde icke till något afgö-rande. Midt under dessa försök att mäkla fred rustar konung Håkan, för att vara beredd på allt. Utsigterna voro ock vid denna tid ganska goda för honom och hans fångne fader. Tyskarne hade genom öfvervåld gjort sig allestädes förhatade, och allmogen i mellersta Sverige reste sig. Den utfärdade följande bref, hvilket är för uppfattningen af konung Magni regering och stormännens strafvanden mycket betecknande: »Alla klerker och lekmän boende ofvan skogarna Tiveden och Kolmorden sända alla dem som bo och bygga nedan förenämda skogar helsa med Gud. Våld och orätt, träldom och omilde som I och vi och all Sveriges allmoge hafva tålt af tyska män, sedan hertigen af Mecklenburg och hans son herr Albrekt, som skulle vara vår konung, flngo våld öfver oss, klaga vi för vår Gud Jesus Kristus, hans kära moder Saneta Maria, Sancte Peder, Sancte Paule, Sancte Laurense, Sancte Erike, Sancte Sigfride, Sancte Henrike och Sancte Eskille, som äro rikets patroner, och för alla heliga män och alla goda kristna män, konungar, hertigar, höf-dingar, herrar och städer, af rätt nöd, som vi känna och kunna bevisa hvar
Källa: Project Runeberg ·
