Sida 72
Folkungatidens slut. 1350—1389
som helst och som yi ofta hafva klagat för förenämde herr Albrekt, som skulle vara vår konung, men som är en ratt menedare, samt för hans faderr rikets i Sverige rätte förrädare, utan att få någon hjelp eller lisa, hvilket uppenbart är för alla i detta land och uppenbart vara skall så vidt som kristendomen är, och uppsäga vi förenämde herr Albrekt, hans fader och alla tyskar öfver hela riket i Sverige, hvilka hafva illa hannat (behandlat) oss till lif och lemmar, samt allaledes minskat vårt gods, frid och frälse, och vilja vi hålla oss under Gud och hans kära moder Sancta Maria och under förenäinda heliga rikets patroner, under den ärlige och gode herren konung Magnusr ehuru han är fången, hvilken vi vilja med all vår makt hjelpa ur denna vånda, och hafva vi det hopp till Gud, att vi med honom skola förblifva under lag och rätt, och med alla dem, som med oss blifva vilja, vilja vi glad-ligen lefva och dö, de som emot oss stå och ej vilja hjelpa oss, dem vilja vi förnedra och förderfva och hålla lika med tyskarne, så länge en af oss lefverr vare sig klerker eller lekmän, höga eller låga. Låten oss höra att I ären med härom, på oss skall icke brista. Vill rikets råd förestå oss, det mottaga* vi gerna; vilja de icke, då skall skulden vara deras, fastän skadan är både deras och vår.»
Det stannade nu icke vid ord och skrifvelser. Vid midten af april 1371 stod en här, bestående af riddare och svenner, köpmän, bönder och bokarlar vid Edsviken på väg norr ifrån till Stockholm. Albrekt hade för tillfalletlemnat Sverige, men hans män, anförda af marsken herr Karl till Tofta och konungens högste embetsman Bo Jonsson, samt Stockholms borgmästare mötte hären och aftalade ett stillestånd. Icke fullt fyra månader derefter kom konung Håkan sjelf mot Stockholm och lägrade sig på stadens norra sida. Konung Albrekt, som nu var återkommen från Tyskland, såg ingen annan utväg öppen än att helt och hållet underkasta sig stormännen. Den 7 augusti hölls ett möte i Stockholms gråbrödrakloster, om hvilket konungen utfärdade ett bref, som begynner med en afbön: »För den skull att några män, som vi hafva antvardat våra och rikeis land och hus, hafva med hårda gemingar gjort allt folket oss ovilligt, så vidt som riket är, tvärt emot vår vilja, ehuru vi äro högligen misstänkta att dylikt ofog skulle vara gjordt med vår vetskap och befallning, hvilket icke är sant, fastän vi äro skyldiga deri, att vi icke hafva öfver dem akipat så sträng rätt som oss tillborde efter de klagomål som inför oss framstäldes o. s. v.» För att afvända dessa misstankar och i stället framkalla kärlek och förtroende förband han sig nu att till rådet öfverlemna alla de hus och land som han innehade, till en början Stockholms och Åbo hus samt Axevall, äfvensom. alla de län han kunde komma att återlösa från fadern samt dem han kunde eröfra i Skåne, Halland och Bleking; till Bo Jonsson och rådet lemnas Viborg, Tavastehus och Borgholm. På alla dessa hus skulle rådet sätta inländska fogdar. Rådet åt hvilket så mycket anförtroddes skulle bestå af erkebiskop Birger Gregersson och hans sex lydbiskopar, jarl Erengisle, herrar Karl af Tofta, Bengt Filipsson, Erik Kettilsson Puke, Bengt Nilsson (oxenstjerna), Jöns Hjärne (båt), Anund Jonsson (lejonansigte) och Erik Karlsson
Källa: Project Runeberg ·
