Sida 443
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
Inre förhållanden intill herr Svante Nilssons död (1512).
Svaite Nilssons personlighet — Stormännen. — Prelnternes strid om makten. — Finlands betryckta ställning. — Sten Kristerssons (oxenstjerna) uppror 1511. — Rådet sitter 6ig emot herr Svante. — Svante Missens död, den 2 januari 1512.
Mau känner i ganska hög grad bristen af en samtida, fortlöpande utförlig skildring af herr Svantes styrelsetid; vi hafva för detta skede icke något annat än slutet af de yngre rimkrönikorna samt Olaus Petri’s historia, hvilka likväl båda äro ganska kortfattade. För att få kännedom om de vigtigare personernes karakterer, allra främst riksföreståndarens, har man ingen annan utväg än att gifva akt på de antydningar, som deras handlingar lemna samt att lyssna till de beskyllningar som de olika partiernas män framkastade mot hvarandra, och de ursäkter som de anklagade alltid hade att anföra. Att rätt väga anklagelsen och försvaret är icke någon lätt sak.
Herr Svantes tid förefaller sorglig vid sidan af herr Stens, i följd af de ständiga krigen och deras oundvikliga följder, nöd och missmod. Tidens handlingar äro fattiga på underrättelser om åtgärder som vidtagits till landets sannskyldiga förkofran — all omtanke, alla åtgärder gälde kriget och hvad dermed stod i sammanhang, Sverige befann sig åtta år på fullständig krigsfot. Det var derfor icke herr Svantes fel, att han hann göra så litet för att främja de inre förhållandena, men var det kanske hans fel att kriget var så långvarigt? Hans fiender gjorde honom denna beskyllning.
Son af en fader som i Sverige utöfvat ett ganska stort inflytande, tidigt öfvad i ridderlig idrott, tidigt intagande en plats bland landets store och framför allt begåfvad med en kraftig ande, måste herr Svante redan vid unga år drömma om en stor framtid. Han stod i herr Stens tjenst, men synes icke odelad t hafva åtnjutit dennes förtroende: om hans duglighet hade herr Sten inga tvifvel, men han tyckes icke hafva varit lika säker om hans frihet från egennyttiga planer. Derfor gaf herr Sten honom visserligen det mycket makt-påliggande uppdraget att vara en af krigshöfdingarne i Finland, när detta land allvarligt hotades af ryssame, men litet dessförinnan, när herr Nils Sture hade dött (1494) och Svante gerna ville öfvertaga faderns län Stegeborg, vill-for icke herr Sten denna hans begäran, ehuru många voro de som bådo för Svante. Förmodligen bidrog detta till att göra den senare afvog mot riksföreståndaren, afvogheten öfvergick, som vi hafva sett, till öppen fiendtlighet.
Men denna fiendskap blef icke beståndande. I förening upprättade de två än en gång riksföreståndarskapet, som visserligen äfven då föll på gamle herr Stens lott, men af det fosterländska partiet ansågs herr Svante vara sjelfskrifven efterträdare. Att denne i Finland gjort stora förluster är onek-ligt, men han hade dock fått försäkringar om ersättning. Hans vägran att
349. Herr Svante Nilssons sigill (natt och dog).
Källa: Project Runeberg ·