Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

längre deltaga i Finlands försvar och hans bråda återfärd till Sverige torde väl i betydlig mån hafva berott på en viss ganska betydlig häftighet i lynnet. Att han sedermera, äfven efter det han sjelf blifvit rikets föreståndare, gång efter annan påminde om den honom utlofvade ersättningen, kan man icke förtänka honom; särskildt som regent behöfde han penningar. För snikenhet kan man icke beskylla honom.

Liksom företrädaren hade herr Svante en mycket vansklig uppgift, framför allt i förhållandet till rikets store. Det är väl sant, att bådas uppträdande för att häfda Sveriges sjelfständighet mycket väl kunde bero uteslutande på omtanke för Sveriges sannskyldiga bästa, men hvilken kan, då de icke voro mer än menniskor, afgöra, om det icke låg någon sanning i de stores beskyllning, att de dervid fikade efter egen makt och vinst? Vi ega icke för närvarande nödiga hjelpmedel for att kunna afgöra i hvilken mån de tvenne bevekelse-grunderna, den fosterländska och den sjelfviska, voro blandade. Men så mycket är fullkomligt visst, att om vi sammanställa riksföreståndarnes strafvanden med de danska konungarnes med afseende pä Sverige, så måste vi åt de förre gifva vårt obetingade erkännande, ty hvarken konung Kristiern I eller konung Hans var sådan, att man af dem kunde påräkna en iandsfaderlig omsorg för det land, hvars besittning de så ifrigt eftersträfvade — deras förhållande i Norge är i detta afseende mycket lärorikt — ännu mindre kan man antaga, att de i denna sak voro så ifriga af varmt intresse för Sveriges bästa. Blott för så vidt man kan tilltro de danska konungarne eu moget genomtänkt plan att genom rikenas förening bilda en stark nordisk makt, hvilken i förhållande till sina grannar skulle intaga en förherskande ställning, egde deras bemödanden berättigande, men deras handlingar gifva oss icke rätt att tilltro dem en sådan statsmannaklokhet och en ärlig vilja att följa den.

Ett motstånd mot unionen var i Sverige under dessa förhållanden fullt berättigadt, men olyckan var, att det icke alltid var enhälligt. Det blef derför riksföreståndarnes uppgift att bekämpa icke blott de danska konungarne, utan äfven de stridiga medbroderne bland landets store. I följd deraf blef det en nödvändighet att upprätthålla krigstillståndet, i förhoppning att nr dess blodiga lek skulle småningom uppspira utsigterna till en full och vål grundad sjelfständighet. Så mycket svårare voro förhållandena, som det icke allenast var afundsjukan mot den öfvermäktige medbrodern som eggade en del af stormännen till motstånd, utan deri blandade sig äfven, i dessa katolicismens sista tider, en starkt utpräglad sträfvau hos kyrkans prelater att icke lemna den högsta makten i händerna på de verldsliga store. Hufvudmannen för dessa kyrkofurstarnes bemödanden var erkebiskop Jakob Ulfeson, hvilken hade stått i spetsen för motståndet mot herr Sten och nu väckte ett sådant mot herr Svante. Helt visst hade biskoparnes förbittring mot doktor Hemming Gad icke varit så stor, så vida de icke i honom sett en affälling från denna deras politik, och dertill en alfälling af den farligaste beskaffenhet.

Händelserna från år 1496 förnyades vid den tidpunkt, till hvilken vi i det förra kapitlet framfört berättelsen. I december 1510 erhöll herr Svante