Sida 445
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
ett bref från sin fogde på Stockholms slott, i hvilket denne beder riksföreståndaren under det tillämnade tåget nedåt Yestergötlaud taga sig väl till vara för förräderi samt hafva kring sig goda trogna karlar, som väl vårdade sig om honom och väl sågo på hans ärenden; han omtalar vidare de många för honom förklenliga rykten som hans fiender utspridde i landet, rykten som till den grad hade grämt fru Märta, att hon till en stor del i följd deraf insjuknat, dock hade nu underrättelsen om Borgholms eröfring gifvit henne helsan åter.
Först under år 1511 kom splitet till fullt utbrott. Danskarnes härjningar fortforo. Genom herr Erik Turessons död i maj detta år hade herr Svante förlorat en trofast vän af den fosterländska saken, med hvilken han visserligen haft flere enskilda misshälligheter, men hvilken i politiskt hänseende icke hade haft annan åsigt än riksföreståndaren, utom i fråga om forhallandet till hansestäderna, och kort efter hans död kommo från hans enka, fru Gunilla, som fortfarande innehade Viboig, bref på bref med underrättelser att ryssarne nu påtänkte ett nytt infall i Finland, i hopp att konung Bans skulle samtidigt göra ett allvarligt anfall. Varornas pris stego otroligt, hunger och farsoter rasade i landet. Herr Svante hade icke gått herrarnes önskningar till möte med afseende på utdelande af län, han hade till och med indragit flere sådana, ibland måhända utan skäl, ibland åter med fog, såsom när hau drog in till kronan Kastelholms län, sedan slottet hade blifvit för-stördt af Sören Norby. Den i fångenskap bortförde herr Sten Turessons maka fru Anna bad, att hon skulle få behålla länet, och andra bådo för henne, men riksföreståndaren svarade, att all afkastningen af länet behöfdes för att åter 350, Svante Nilssons åbohalfortug1. sätta fästet i stånd.
Det var nu åter den orolige herr Sten Kristersson som började resningen. Han klagade öfver oförrätter han lidit och sade sig veta, att herr Svantes folk lågo i mordstig för honom. Erkebiskopen tog hans parti, men herr Svante förklarade, att hans klagomål voro alldeles grundlösa och att han gifvit sitt folk befallning att låta herr Sten och hans egendom vara i fred, så länge han hölle sig stilla. Det oaktadt begynte i juli 1511 fejden. Herr Svantes fogde slog uplandsbönderne, som herr Sten hade uppviglat, men denne miste derigenom icke modet, i synnerhet som han kunde räkna på rådets understöd, hvaröfver herr Svante klagar. Upproret spridde sig till de andra mälarlandskapen.
Erkebiskopen yrkade, att ett rådsmöte skulle i september 1511 hållas i Strengnäs; riksföreståndaren ville icke härtill gifva sitt bifall, men mötet kom ändock till stånd, och deri deltogo äfven sådana som hittills troget hade stått på det fosterländska partiets sida, till och med sådana som ännu året förut hade hållit med herr Svante. Om förhandlingarna vid mötet lemnas ett vitnesbörd allenast af den skrifvelse som affärdades till herr Svante, i
1 S[an]c[tu]s Ericvs rex — Mon[e]ta abosi[ensi]s.
Källa: Project Runeberg ·