Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

hvilken han förklarades afsatt från riksföreståndarskapet på grund af de klagomål som blifvit mot honom framförda. Genom hans förvållande, sar-skil dt genom hans bemödande att förekomma eller bryta öfverenskommelsen mellan rikena, hade landet haft en ständig ofred. I följd af kriget hade svenskar som egde gods i Norge och Danmark icke kommit i besittning af dessa, hvarförutom personer som hade varit använda i rikets ärenden hade mist förläningar samt dessutom fått onda rykten om sig utspridda. I strid mot lagen hade herr Svante tillsatt lagmän och häradshöfdingar. Han hade låtit prägla dåligt mynt1 och derför undandragit myntet den kontroll som, enligt ett stadgande från hans företrädares tid, skulle utöfvas af guldsmeds-embetet i Stockholm. Han hade varit doktor Hemming Gad behjelplig att tillegna sig biskopsinkomsterna från Linköpings stift, och så vidare. På denna sbrif-velse svarade herr Svante mycket fogligt; han gjorde anspråk på att åtnjuta hvar mans rätt att icke blifva dömd utan att hafva haft tillfälle att försvara sig samt förklarade sig villig att nästa vår nedlägga sitt embete, men icke blott i rådets närvaro, utan inför »friborna frälsemän, köpstadsmän och meniga allmogen», och hoppades han då lemna riket ifrån sig »friare och i bättre måtto» än han hade mottagit det. Rådet svarade härpå med utförligare anklagelser. hvarvid särskildt framhölls, att om herr Svante hade gått in pä rådets vilja att till konung Hans utbetala en årlig summa, hade riket befriats från olyckor och förluster, som gingo upp till vida drygare summor än den äskade afgiften. Detta var den ömtåliga punkten, der herr Svantes sak möjligen var sjuk eller åtminstone kunde synas sjuk: han uppbar som riksföreståndare inkomsterna af kronans län och af dem skulle väl denna afgift utgå. Men med den ofullständiga kännedom vi ega om förhållandena äro vi icke berättigade att döma herr Svante — efter det betydande afdrag i kronans inkomster som denna årliga afgift hade vållat är det väl möjligt, att icke tillräckligt återstått för att upprätthålla regeringen inom landet.

I denna senare skrifvelse yrkade rådet, att herr Svante skulle genast nedlägga styrelsen. Tyvärr känna vi icke de följande förhandlingarna, sä mycket är allenast tydligt, att herr . Svante bibehöll sitt riksföreståndarskap, hvilket gör det sannolikt, att han åtminstone för tillfället vann seger öfver sina motståndare. Under årets sista månader fortsattes striden i Upland mellan riksföreståndarens folk och herr Sten Kristerssons. Kyrkans gods ofredades, och erkebiskopen fann nödigt att hålla sina svenner samlade.

Herr Svante reste i december 1511 till Vesterås, för att der dricka jul med de sina. Strax på nyåret hade han sammanträden med en del bergsmän, för att rådgöra dels förmodligen i allmänhet om bergverkens tryckta ställning, dels om den nyligen funna mycket lofvande silfvergrufvan vid Sala. Den 2 januari 1512, under det öfverläggningarna pågingo, fick riksföreståndaren ett anfall af svindel. Han gick ut, men strax utanför dörren föll han ned och afled nästan ögonblickligen, innan man hade hunnit gifva honom nattvarden och, efter den ka-

1 År 1512 svarade 16 penningmarker mot 1 mark lödig.