Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

fördraget med hansestäderna blifvit afslutet. Den tappre herr Åke Hansson, som vid denna tid var höfding på Örebro hus, bröt med en här in i Skåne, men hade icke hunnit mer än tvenne mil söder om gränsen, förrän han fann en dansk trupp stänga vägen för sig. Han ville bryta sig igenom, men hans folk gaf honom icke nödigt understöd och han föll från hästen, sårad till döds af ett spjutsting (den 27 augusti 1510).

Deremot lyckades det svenskame i september att med storm taga Kalmar slott, och när den svenska beskickningen till Liibeck återvände, beledsagad af en liibsk flotta, lyckades det äfven för svenskarne (i slutet af november) att vinna Borgholm och Öland. Nu var hela Sverige åter förenadt, utom Gotland. Men fred var dermed icke vunnen. I början af januari 1511 bröt prins Kristiern från den norska sidan in i Yestergötland, som efter herr Åke Hanssons död var ganska värnlöst. Leckö slott, tillhörigt biskopen i Skara, belägrades, biskopsgården Brynjulfsbo invid Skara plundrades, af staden utkräfdes en dryg brandskatt. Den 2 februari hade fiendehären kom* mit till Jönköping, dröjde der fem dagar och tågade sedan ned till Halland. Herr Sten Sture, som fann sig för svag att försvara Vestergötland, hade dragit sig tillbaka till Vermland, och riksföreståndaren var syselsatt i mellersta Sverige med att uppbåda folket.

Konung Hans föredrog att föra kriget till sjös. Redan tidigare hade han varit synnerligen angelägen att skäflä Danmark en stark flotta, och ända in i det sista ökade han henne. Understödd af holländarne gick han nu att bekämpa hansestädernas skepp: strider höllos vid Travemunde och Wismar, på Riigen och på Öland, der dock herr Jens Holgersen blef tillbakaslagen af svenskarne, och i Möre, der fjorton byar ödelädes, under Bornholm, i trakten af Danzig och under Pommerns kust. Nästan alltid, så snart de fiendtliga flottorna möttes, blef striden oafgjord, så att båda parterna kunde tillskrifva sig segern, men det var likväl ett märkligt tidens tecken, att ett af nordens riken nu hade förvärfvat sig en flotta som var jemngod med lfibeckarnes. Doktor Hemming Gad låg ganska lång tid i Liibeck för att mana på fortsättandet af kriget, som beredde Sverige den omätliga fördelen, att det nu icke längre utgjorde det förnämsta föremålet för fiendens uppmärksamhet, men ltibeckame å sin sida hade föga lust att ensamma föra striden och lida förluster, hvadan de mot slutet af år 1511 föreslogo konung Hans ett stillestånd på några år; Liibeck skulle återfå alla sina privilegier, men skulle derför genast utbetala en summa penningar och sedan erlägga en årlig afgift. Konungen afböjde förslaget. Först den 23 april 1512 kom en förlikning till stånd, på de vilkor som Liibeck hade föreslagit, men det blef icke ett stillestånd, utan en fred, under hvars första tolf år Liibeck skulle till den danske konungen erlägga en ganska betydande summa. En hemlig, vid samma tillfälle afsluten traktat bestämde, att hansan, om så behöfdes, skulle göra gemensam sak med konung Hans mot Sverige. Konungen var vid denna tid mera benägen för fred med hansan, ty han förmodade att hans förhållande till Sverige skulle blifva mycket förändradt. Herr Svante Nilsson var nämligen död.