Sida 33
Folkungatidens slut. 1350—1389
besittning af allmogens sympatier i Småland och i landet oster derom. Herr Erengisle jarl innehade aldrig någon offentlig anställning i Sverige; hans förnämsta gods synas hafva legat i kalmartrakten och han tyckes alltid hafva stått i det bästa förhållande till herr Nils. Båda voro de farliga motståndare, derest de en gång ville bryta med sin konung. Deras vapen äro här afbil-dade fig. 16 och 17. Herr Nils’ är onekligen det rikast utstyrda, som någon af tidhvarfvets riddersmän kimde uppvisa. Det vitnar om begär efter lysande prakt; vi skola framdeles fä se, att han.var mycket mån om enskild fordel.
Till dessa två sluter sig en grupp af personer, som äro yngre om icke alltid till åren dock i anseende till deltagandet i statsärenden. Vi hafva att bland dessa märka herr Bengt Filipsson mpd en tillbakaseende ulf i vapnet (fig. 18), hörande till en betydande uppsvensk ätt, samt de vida yngre herr Karl Ulfsson till Ulfåsa, hans namne, herr Karl till Tofta, samt väpnaren Bo Jonsson. Den förstnämde af de tre var en son till fru Birgitta Birgersdotter och herr Ulf Gudmarsson samt innehade liksom fadern Nerikes lagsaga (sedan 1352). Herr Karl till Tofta var son till herr Ulf Abjörnsson, hvilken en tid hade varit lagman i Tiohärad; sonen slöt sig närmare till de upländska stormännen, äktade, såsom redan blifvit omtaladt, en systerdotter till fru Birgitta samt blef sedermera lagman i Upland. Bo Jönsson synes att döma efter vapnet hafva hört till de mäktiga Al-gotssönernes slägt, ur hvilken vestgötame tagit flere lagmän, och var dotterson till öst-götalagmannen herr Bo Nilsson, som sjelf förde natt-och-dagvapnet och gift sig in i den mäktiga blåslägten. Deras vapen äro af-bildade fig. 19—21. En annan framstående man med samma politiska åsigter var herr 23. Konung Erik Magnussons sigill1. Nils Turessons systerson, Erik Karlsson, som
från år 1364 förekommer i tidens handlingar. Hans vapen (fig. 22) kan gifva ett begrepp om tidens goda smak i den heraldiska konsten. Alla desse voro nära beslägtade sins emellan och med hertig Bengt, hvars fader och farfader icke hade beklädt något framstående embete. Det synes, som om hertig Bengts försök att det oaktadt vinna den mäktigaste platsen i samhället näst konungens hade i hög grad ökat frändemes ovilja att se sig tillbakasatjba.
Det är väl troligt, att enbart förbittringen mot den mäktige gunstlingen hade vållat en fejd inom landet. Men härtill kom ännu en annan omständighet. Allt sedan hösten 1355 var Håkan Magnusson sjelfständig konung i Norge, under det hans äldre broder Erik fortfarande var allenast utkorad arf-vinge till faderns svenska krona. De missnöjde store gjorde hans sak till sin. Fru Birgitta, som låter oss i så mycket ana de tankar som hennes fränder
gracia regis Svecie et Scanie (Eriks af
1 Inskriften lyder: Secretnin Erici dei Gods nid Sveriges och Sk&nes konungs sigill). Sttrige» hittoria. II.
Källa: Project Runeberg ·