Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

och vänner hyste, uttalar sitt ogillande deröfver, att konung Magni yngre son fick på sin lott arfriket Norge, under det den äldre fick nöja sig med valriket. Af boken om konunga- och höfdingastyrelsen se vi, att man vid denna tid ansåg arfrike vara något vida bättre än valrike. »Efter naturlig skipelse, heter det der, hafver den konung, som har konungsligt välde genom arf, såsom son efter fader, desto större kärlek till allmogen och sina undersåtar som de hafva tjent och lydiga varit hans fader och förfader, och sammaledes har allmogen desto större kärlek och god vilja till sin konung, när de äro uppfödda under hans faders och förfäders väljo och lydnad.» I en något senare tid, när det sattes i fråga att efter konung Valdemars död välja till konung i Danmark hans dotterson Olaf, arftagare till den norska kronan, befarade många, att Norge såsom arfrike skulle fa öfvervigten öfver valriket Danmark.

Junker Erik, om hvars karakter vi icke ega andra upplysningar än de vinkar som de följande tilldragelserna lemna, hade hösten 1356 förmält sig med konung Valdemars systerdotter furstinnan Beatrix af Brandenburg och synes derefter hafva funnit sin underordnade ställning olidlig. Han utfärdar den 18 oktober samma år från Kalmar en skrifvelse stäld till biskopar och klerker, riddare och svenner, köpmän och all Sveriges allmoge, i hvilken han gifver sig fullständig konungatitel och bitterligen klagar deröfver, att kronan mist de slott och land, som hans och kronans fiende Bengt Algotsson innehade. Upproret begyntes således just i den trakt, öfver hvars inbyggare herrar Nils Turesson och Erengisle jarl hade af gammalt ett väldigt inflytande, och der sonen, då han satte sig upp mot fadern, genast kunde fö ett godt stöd. Junker Erik visar sig ock kunna förfoga öfver trupper och skrider hastigt till verksamhet. Under det fadern befinner sig i öfra Sverige, drager sonen till Halland, hertig Bengt flyr och hans fasta slott Varberg intages. Konung Magnus drog sig då vesterut och sammanträffade.ijanuari 1357 med sin son i Lödöse, hvarest båda lemnade i uppdrag åt hertig Albrekt och grefve Adolf af Holstein att åstadkomma ett slut på den började fejden. I den för med-larne utfärdade fullmakten bär allenast Magnus konungatitel och ville han således ännu icke erkänna sonens konungadöme. Som konung Magni män uppträda här herr Nils Abjörnsson och den förut omtalade herr Lars Karlsson, som äfven förde sparrevapen, hen' Trötte Petersson, som förde i vapnet en sned-bjelke (det s. k. ekavapnet) och hvilken under den närmast föregående tiden hade varit konung Magni »justiciarius», d. v. s. ett slags drotsete, och som tidigare hade varit höfding på Varberg och ännu synes hafva innehaft Falkenbergs hus, skåningen herr Anders Nilsson samt norrmännen Jon Haftorsson och Orm Östensson. På Eriks sida se vi bland andra herr Nils och herr Karl till Ulfåsa.

Den som vann mest på denna oenighet var onekligen hertig Albrekt. I hemlighet förbunden att gå konung Valdemars ärenden, genom ett offentligt fördrag föst vid konung Magnus och hans tjenst, träder han genast på Eriks sida och vet att beherska honom. Under belägringen af Varberg (1356) ger Erik i förläning åt hertig Albrekt de vigtiga fästena vid Skanör och Falsterbo