Sida 35
Folkungatidens slut. 1350—1389
samt åt hans söner, Henrik och Albrekt, hvilken senare några år derefter blef Sveriges konung, i ärftligt län södra Halland jemte tvenne dertill gränsande härad i Skåne. Så säker om medhåll af de store kände sig junker Erik redan nu, att han lofvade, att det senare förläningsbrefvet skulle förses med alla svenska biskopars och de 22 verldsliga rådsherrarnes sigill — ett löfte som han dock icke kunde infria, alldenstund några af dem fortfarande höllo med konnng Magnus. Sjelf hade han ännu icke något stort sigill, utan beseglade med sitt sekret (fig. 23). Det var tydligen hertig Albrekt som hade låtit uppsätta detta bref efter något i Tyskland brukligt formulär. — Konung Valdemar iakttog ännu en af bidande ställning, så mycket hellre som han kunde vänta inom eget land ett uppror, hvilket ock utbröt om våren 1357.
Då junker Eriks anhang som orsak till upproret mot sin laglige herre uppgifvit allenast det, att konung Magnus åt hertig Bengt gifvit så stora för-läningar och derigenom skadat kronan, har det, genom de två utanför Var-berg utfärdade förläningsbrefven, fält domen öfver sig sjelft och hela sitt tilltag: nu voro vigtiga län bortgifna åt utländingar, det ena med arfsrätt, hvarigenom otvifvelaktigt kronan skulle komma att lida vida större skada.
Den öfverenskomna förlikningen slöts i Jönköping den 28 april 1357. Då hertig Albrekt var skiljedomare, var det naturligt, att utgången skulle blifva till skada for konung Magnus. Han måste till sonen, som nu far bära konungatitel, afetå södra Halland, Skåne med Hven, Lister, Bleking, Kalmar fögderi, Värend och allt det öfriga Småland utom Finveden, samt Visingsö, Östergötland och Finland, äfvensom förklara, att hertig Bengt, hans broder herr Knut, herr Abjörn Munansson, som hade fört befalet på Varbergs hus, och andra hertigens anhängare skulle förvisas från Sverige, Norge, Halland och Skåne. Konung Magnus skulle vara sonen behjelplig, qm så behöfdes, att upprätthålla hans makt inom det till honom afträdda området; tvistemål som Erik icke förmådde slita skulle få hänskjutas till konung Magnus och det gamla rådet. Alla handlingar rörande besittningsrätten till Skåne skulle för båda konungames räkning förvaras af fyra biskopar och fyra rådsherrar. Alla fångar skulle frigifvas och de förluster de lidit ersättas. Som lön för sin möda öfvertogo fredsmäklarae Borgholms slott med Öland, hvilket genom hertig Valdemars enkas, fru Ingeborgs död åter hemfallit till kronan, och måste konung Magnus, genom anvisning på tre års uppbörd inom Dalarna och tre upländska härad, betala till hertig Albrekt 12 000 mark penningar.
Den med så dryga uppoffringar köpta freden hade dock allt för liten trygghet; under medeltiden höll man det icke så noga med slutna fördrag. Under stilleståndet som föregick förlikningen i Jönköping hade strider rasat här och der i landet. Konung Magni män hade till och med haft lyckan att fa i sina händer konung Eriks marsk herr Magnus Nilsson, en måg till väpnaren Johan Kristineson (sparre), hvilken från böljan hade trädt på Eriks sida.
Det gick ej bättre efter jönköpingsmötet. Konung Erik, som i maj varit tillsammans i Skåne m§d fadern och sin broder konung Håkan, besöker sedermera Finland och bryter, återkommen till Sverige, helt öppet fördraget. I
' >oQle
Källa: Project Runeberg ·