Sida 458
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
lian verkade nitiskt nnder inånga år i Roma. Ett eget uttryck på denna lians tillgifvenhet finna vi i det vapen lian tog sig (fig. 360): en sned bjelke med Sveriges tre kronor ock å hvardera sidan omgifven af de i herr Stens vapensköld förekommande tre sjöbladen. Aunu närmare slöt han sig till herr Svante Nilsson och hans maka fru Märta. Under den yngre herr Stens tid trädde han något mer tillbaka och öfvergick till sist till det danska partiet. Antagligen var det missnöjet öfver hans tilibakasättande som, i följd af hans lynnes häftighet, dref honom till en politik som var raka motsatsen af hans föregående.
Att herr Hemming hade fel är obestridligt, men han var en personlighet för hvilken man måste hvsa .ett varmt deltagande. Det finnes ingen likhet mellan honom och erkebiskop Gustaf, som i allt sitt uppträdande visar sig drifven af en enda lidelse, hämdgirighet utan mått, som icke skyr något, blott den blir mättad. »Han var, säger Olaus Petri, en stvf och ensinnad man, och han ville iugens råd lyda, utan ville allt göra efter sitt eget sinne, och det var både hans och meniga rikets förderf.»
En motsats till doktor Hemming var hans efterträdare på Linköpings biskopsstol, doktor lians Brask. Rikt begåfvade voro de båda, lika kraftiga.
men biskop Hans var mindre het, mindre hänsynslös, och derför under det doktor Hemming förtär sig sjelf och till sist förlorar sitt gamla fotfäste, så att han slutar med att öfvergå till danskarne, står biskop Brask temligen orubbad qvar på den ståndpunkt han intagit: han upptager erkebiskop Jakob Ulfssons rol, dock med en mera utpräglad kärlek för de fosterländska sträfvan-dena. Han är den svenska medeltidens siste verklige kyrkofurste, som icke lät sig öfvertygas om den nya tidsriktningens företräden, utan till sist, hellre än att .gifva efter, öfvergaf stift och fädernesland.
Sedan erkebiskop Gustaf Trolle i februari 1516 hade tillbakavisat riksföreståndarens försoningsförsök, begynte han öppet stämpla mot honom under utspridande af hvarjehanda förklenliga rvkten. Herr Sten sammankallade da en herredag i Telge, i juli 1516, hvarest han med största lugn redogjorde för sitt förhållande till erkebiskopen. Här skulle ock dömas om kronans eller kyrkans rätt till Stäkets län, men detta kunde icke ske, ty erkebiskopen höll sig undan och jemte honom herr Erik Trolle, herr Sten Kristersson och herr Nils Bosson. Sedan herredagen blifvit upplöst, begaf sig riksföreståndaren till Nyköping, hvars slott innehades af herr Sten Kristersson. Slottet stormades, livarefter denne gaf sig och fördes sedermera till Stockholms slott, der han mot slutet af året afled. Dessförinnan hade han för riksföreståndaren yppat den sammansvärjning han hade ingått med de tre nyssnämda herraine i akt och mening att inkalla konung Kristiern. I kraft af de upplysningar
360. Doktor Hemming Gads sigill (kronor och *joblad).
Källa: Project Runeberg ·