Sida 75
Folkungatidens slut. 1350—1389
oforsagdhet att uttala hvad hon tankte en förelöpare till reformationen, hvars inbrytande utmärker, att den nya tidens krafter hunnit utveckla sig till mognad.
Redan tidigt hade fru Birgittas uppmärksamhet blifvit riktad på förhållanden utom Sverige. Det var for henne icke nog att besöka de helgedomar, i hvilka det svenska folkets skyddshelgon hvilade, utan hon drog ut på längre färder. En gång vallfärdade hon till den helige konung Olafs graf i Nidaros. Vägen från mellersta Sverige, genom Medelpads och Jemtlands fjällbygder, tog tretiofem dagar i anspråk, under hvilka fru Birgitta, äfven när stigen var som besvärligast, troget vandrade till fots, ehuru hästar nog funnos i hennes följe. I början af 1340-talet drog hon genom Tyskland till de heliga tre kungars ben i Köln och vidare genom Flandern och Frankrike till den heliga Maria Magdalenas graf i Marseille, till den heliga Martas i Tarragona och till aposteln Jakobs hvilostad i Compo-stella—det egentliga målet for färden.
Det var en hel skara af svenskar, män och qvinnor, lekmän och prester, som följde herr Ulf och fru Birgitta, alla iklädda den drägt som bars af dem hvilka vandrade till den högheliga spanska vallfartsorten och som blifvit, förr än de anträdde resan, högtidligen invigd — den bredskyggiga hatten, den sida kappan, stafven och väskan samt som särskildt utmärkelsetecken Jakobs (San Jagos) symbol muslan. Det är denna utstyrsel som medeltidens
konstnärer gemenligen gåfvo bilderna af aposteln sjelf (fig. 78). Ofrid rådde öfver allt i utlandet: i Tyskland rasade inbördes fejder, i Flandern hade Jacob van Artevelde, bryggaren från Gent, fatt makten i sina händer och knyter förbindelser med Englands konung Edward III, som vid denna tid begynner göra gällande sina anspråk på Frankrikes krona. Midt genom dessa trakter som voro hemsökta af örlig och rykte om örlig gingo de nordiska pilgrimerna sin väg fram, besökande heliga orter, välvilligt mottagna i kloster och borgar, genom sitt fromma syftemål och genom sina reliker bringande lycka öfver en hvar som kora med dem i beröring och dessutom, i en tid då dagens tilldragelser och främmande länders seder i allmänhet blefvo bekanta allenast genom muntlig berättelse, med glädje välkomnade, när de vid flammande härd eller vid en måltid, som var måttlig allenast i följd af deras löfte om återhållsamhet, for den gästfrie värden förtäljde hvad de under sin vandring sett och för-
Den heliga Birgitta. Efter en tafla i Roma.
Källa: Project Runeberg ·
