Sida 74
Folkungatidens slut. 1350—1389
bryta dem, kunde icke forsvara sitt land och sin krona, att han nödgades söka än här än der hjelpare och stöd i den mot slutet af hans regering stan* digt växande kampen, men den omständigheten, att han dukade under i striden, är icke ett bevis att han var svagare än de andre hade varit under enahanda förhållanden. Om i en tvekamp den ene förlorar, beror detta icke nödvändigt derpå, att hans styrka är mindre än den allmänt menskliga, utan bestämmes segern mången gång af motståndarens öfvermått af styrka. Striden fördes icke allenast mellan konung Magnus och hans ovänner, utan mellan en tidsriktning, som begynte öfverlefva sig sjelf, och en annan, som just holl på att bilda sig med all ungdomlighetens kraft.
Genom börd, fäderneärfda åskådningssätt och genom sin plats i samhället var konuftg Magnus kallad att föra den gamla tidens talan. Man är derför icke berättigad att mot honom framställa anklagelsen att han icke förstod sin tid och hennes kraf att fa något nytt. De krafter som reste sig mot honom voro icke egentligen det nya goda, som skulle aflösa det föråldrade, utan dess förberedelse. De yttrade sig med svek och sjelfsvåld och måste derför af regeringens man bekämpas, och när de det oaktadt vunnit segern, reser sig småningom mot dem den verkliga nya utvecklingen med all reaktionens kraft. Stormansväldet, som störtar konung Magni tron, utgör ett afbrott i den regelbundna utvecklingen, det har hufvudsakligeu en negativ förtjenst — att hafva framkallat en ny reaktion. Det är dermed icke sagdt, att icke äfven detta stormansvälde kunde i vissa afseenden vara nyttigt och bära för det svenska folkets uppfostran goda frukter.
Den heliga Birgitta (f 1373).
Under hela detta tidhvarf är det allenast en personlighet, hvilken vi kunna lära grundligt känna, den enda, för hvilken häfdatecknaren icke be-höfver nöja sig med att anteckna enstaka handlingar, hvilkas driffjäder och bakgrund man får gissa sig till. Denna enda, som vi åtminstone från ståndpunkten af vårt nuvarande vetande kunna nämna som Sveriges märkligaste personlighet under konung Magni tidhvarf, är fru Birgitta1, dotter af herr Birger Persson till Finsta, uplandslagmannen, och maka till nerikeslag-mannen herr Ulf Gudmarsson — således genom börd och gifte hörande till de yppersta stormansätterna i Sverige. Hon afled i Roma 1373, tvenne år efter det, då konung Magnus frigafs ur fängelset och lemnade Sverige, och det är derför på sin plats att här kasta en blick tillbaka på hennes lif och verksamhet, som fick betydelse icke blott för fosterlandet, utan för hela det kristna Europa. Under det konung Magnus genom nöd och svårighet drefe derhän, att han ville återskänka de oprivilegierade deras politiska rättigheter, och sålunda räcker handen åt Engelbrekt och alla följande den nya tidsriktningens förkämpar, är fru Birgitta genom sin innerliga fromhet, sitt tankedjup och sin
1 Om fru Birgittas tidigare lif se första delen af detta verk.
Källa: Project Runeberg ·
