Sida 234
Motstånd mot unionen. 1434—1470
vexling ocl} behag i bygnaden. Det mesta deraf har dock försvunnit, allden-stund en man, som sedan skref på vers Karl Knutssons historia, helt och liållet omarbetade den ursprungliga versformen i engelbrektskröuikan *. Men det var icke allenast formen som förändrades, utan äfven i någon mån innehållet, i det den konung Karl mycket bevågne omarbetaren ur den nya texten uteslöt en del saker, som kunde anses vara antingen för konung Karl icke angenäma att minnas eller allt for smickrande för Engelbrekt.
Biskop Tomas i Strengnäs egnade minnet af den store frihetsvännen en dikt, ur hvilken vi låna några verser:
Det var en man het Engelbrekt, om honom nu böljas denna dikt, i Sverige var han födder.
Han förde om landet klubba och svärd, han faktade fast förutan härd och dertill var han nöddcr.
Utländske rådde Sverige då, det kunde ej värre i riket sta, de styrde land och fäste.
Svenska män hade sådan nöd, de ville då hellre vara död’ än lida längre slika gäster.
Israels folk under Farao kunde ej mera lida oro än svenskarne då försökte.
Ingen man kan vara så klok att skrifva det i bref eller bok hvad armod dem då tryckte.
Guld och sölf fördes allt bort, lag och rätt älskades ej stort, rof och våldsverk öfdes.
Erik lät det vara sitt testament, att den fick värst som bäst hade tjent, det kunde då med sanning pröfvas.
Mången man var då så arm, att han förgicks af sorg och harm, som honom kom då tillhanda.
Unger och gammal, eho det såg, och än det barnet i vaggan låg måtte väl gråta den vånda.
Gud väckte upp Engelbrekt den lille man som till det ärendet litet kan, han gaf honom makt och snille.
Slott, städer, folk, län och land, de gingo honom fullt snart i hand,
Gud fogde’t som han ville.
Da han hade så manliga stridt och ryktet gick öfver veriden vidt, då fick han det till löna.
En tid han for från Örebro, då vardt han slagen i goda tro.
Så plägar man troskap röna.
Uti brefvet, som i augusti 1434 skrefs från Stockholm till rådet i Danzig, förekom det märkliga yttrandet, att bönderne ville återföra tillståndet i landet till att blifva sådant det var på den helige konung Eriks tid. Ett allvarligt försök i den riktningen hade naturligtvis varit en orimlighet, ett folk kan icke stryka tre liundra år ur sin historia. Men så vida hade brefskrifvaren rätt, ntt man i dessa dagar hade den helige konung Eriks minne mycket i tankarna och förde hans namn ofta på läpparna. Den gamle konung Erik hade blifvit urbilden for allt hvad svenskt hette, och den stora vördnaden för hans minne hade i dessa nödens dagar blifvit rent af en politisk dyrkan, hvilken måhända då kändes så mycket lifligare, som helgon konungen, som fordom fallit i strid mot en dansk furste, burit samma namn som den konung, mot hvilken man nu reste sig. Man lät göra för riket ett nytt insegel, prydligt graveradt i silfver (fig. 176 och 177)1 2 3, i hvilket ses den helige konung Erik
1 Jemför utredningen härnf i G. von der Ropps bok Zur deutsch-skandinavischen geschichte
des XV jahrhunderta (Leipzig 1870), s. 134 o. f.
3 Det förvaras i statens historiska musenm.
Källa: Project Runeberg ·
