Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

tillsätta några kyrkliga embeten i norden, utan att konungen blifvit hörd och fått framställa forslag. Ibland dröjde påfvens bifall, såsom när konungen år 1458 föreslog till erhållande af biskopsstolen i Linköping magister Kettil Karlsson (vase), ehuru denne ännu icke hunnit den ålder, som kyrkolagen i detta afseende fordrade, men utnämningen kom dock. I allmänhet sökte konungen stå väl med de andlige, som å sin sida, när han så mycket gynnades af påfvehofvet, måste vara angelägna om konungens ynnest. Vi hafva sett, hvilka vidsträckta privilegier han gaf det svenska presterskapet. Dessutom lät han erkebiskop Jöns åter tilldöma kyrkan en del gods, som denna hade förlorat genom konung Karls räfst. Den af konung Erik med så blind ifver påbjudna eviga psaltarläsningen blef nu, till presterskapets belåtenhet, antingen aflyst eller tills vidare uppskjuten.

Mot stormännen vidtog konungen egentligen blott en åtgärd af större betydenhet.* Med skäl klagade han öfver missbruket, att den, som hade försträckt kronan en summa, fick mottaga ett län, hvilket han behöll, till dess summan återbetalades. Detta dröjde ibland ganska länge, och under tiden uppbar län t agar en, kronan till förfång, länets afkastning. Efter nutidens begrepp utgjorde denna en ränta på den försträckta penningsumman, men enligt den kyrkliga lagen var det den tiden förbjudet att taga ränta. När det, på konungens bedrifvande, bestämdes i Danmark 1453 och i Sverige, vid det stora rådsmötet i Stockholm 1458, att alla af föregående konungar gifna pantlän skulle återfalla utan afgift till kronan, så snart deras under årens lopp lemnade afkastning uppginge till skuldens belopp, med mellangift, så snart ännu något kunde anses vara af skulden obetaladt, med ersättning efter konungens godtfinnande, när långifvaren hade af panten vunnit mera än han hade att fordra, anfördes som skäl omtanken icke allenast för rikets bästa, utan ock för långifvarnes själar, att icke dessa, genom att på detta sätt uppbära ränta, skulle komma i »stor själavåda och evigt förderf». 1 öfrigt var konung Kristiern visserligen adelns vän. Han ansåg, att alla kyrkans högre embeten aldrig borde beklädas med andra än adelsmän — en betänklig grundsats i Sverige, der så många af kyrkans män, äfven af de framstående, voro borgarsöner — och vissa af stormännen visade han synnerlig ynnest, i synnerhet landsförrädaren herr Ture Turesson, åt hvilken han öfverlemnade några i Borgholms slott vid dess eröfring funna bref, hvilka tillförsäkrade herr Erik Eriksson hans makas arf efter herr Abraham Brodersson, men i hans fiendes, herr Tures händer voro honom mycket farliga. Herr Ture måste, när han af sin konungslige välgörare erhöll dessa vigtiga handlingar, förbinda sig att hålla konungen och hans arfvingar skadeslösa för allt tilltal som på grund af dessa brefs användande kunde väckas.

Konung Kristiern vistades temligen ofta och länge i Sverige, från juni 1457 till juni 1458, en del af sommarn 1459, i juli 1460, sommarn 1461, en stor del af år 1463. Den drygaste delen af regeringsärendena var så väl under konungens närvaro som frånvaro öfverlemnad åt rådet, utan att detta i sådant ändamål hade erhållit något särskildt bemyndigande. Det var blott

' ^.ooQle