Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Då med sådana stamningar och genstamningar naturligtyis ingenting knnde uträttas, beslöt konung Kristiem, att hans företrädare äfven skulle dom-fållas, ehuru han hvarken sjelf eller genom ombud hade infunnit sig. Den 30 maj framlade han å nyo, infor fyra biskopar och sexton verldsliga radsherrar, sina anklagelsepunkter, af hvilka den främsta gick ut derpå, att konung Karl skulle dömas efter den paragraf i halmstadsfordraget af år 1450, som stadgade, att den som vore så mäktig genom slägt o. s. v., att han kunde upp-häfva sig och störa unionen mellan rikena, skulle mista lif och gods — detta ehuru halmstadsfordraget var slutet, efter det Karl hade blifvit konung och ehuru detta fördrag uttryckligen hade blifvit undantaget, när vid Kristiems ankomst till Sverige de äldre unionsfordragen stadfästes (jfr s. 318). Men det var icke nog med denna oblyghet i konung Kristierns fordringar; det fans i Sverige tjugu högtuppsatta män, bland dem en Erengisle Nilsson, en Birger Trolle, en Nils Sture, som rättade sig efter konungens vilja och fålde en dom öfver konung Karl, ehuru de mycket väl kände halten af de anklagelser, soin gjordes mot honom, ja, som till och med framhöllo som en berömmelse för sig, att de icke tillämpade all lagens stränghet, utan läto honom behålla lifvet och hans döttrar, såsom dem hade lofvats, behålla sitt möderne och hvad fadern hade förvärfvat, innan han besteg Sveriges tron.

Konung Kristiern var mycket mån om att utvidga konungamakten. Med sin tids påfvar torde han långvariga underhandlingar, skriftligen och genom ombud, for att vinna hvarjehanda förmåner. I böljan aktade man i Roma icke mycket på hans ord, ehuru man i dessa dagar, då påfvedöniet be-gynte blifva herre öfver den rörelse af motstånd inom kyrkan, som hade framkallat koncilierna, med nöje såg en konung så väl i andliga som i verldsliga angelägenheter vända sig till påfven. Men konung Kristierns makt växte, och dermed hans anseende. För öfrigt sökte han göra intryck på påfvarne medelst de mest lysande beskrifningar öfver sin och sina rikens storhet. Kon-stantinopel hade nyligen fallit i de otrognes händer (1453), och från påfve-hofvet utgingo uppmaningar till de kristna folken att förena sig i ett korståg. Konung Kristierns skrifvelser innehålla de mest öfverdrifna beklaganden af kristenhetens nöd och ursäkter för det han ingenting kunde göra. Hau skulle visserligen kunna sätta upp en här på två hundra tusen man, men det vore så svårt att förflytta den till krigsskådeplatsen. För öfrigt kunde han i hemmet verka för den goda saken, genom att bekriga sina hedniska eller irrläriga grannar, ryssar, »agarener, traker, kumaner och erpioner» A. De voro visserligen i hög grad grymma och vilda, men hade likväl i strider mot honom förlorat ett par hundra tusen man o. s. v. Ville det påfliga hofvet icke rätta sig efter hans önskningar, kom han med hotelser; blefve icke den han ville utnämd till erkebiskop i Nidaros, skulle stiftets inbyggare, sade han, öfvergä till den grekisk-katolska religionen. I mycket vann han hvad han ville: han fick af påfven ett löfte (hvilket dock ej alltid hölls), att denne aldrig skulle

1 Ännu flere af dessa uppdiktade grannar förekomma i konungens skrifvelser.