Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

vigtig sak skulle helt plötsligt afgöras vid en tidpunkt, då landet hade förlorat sin konung, kunna vi icke gerna godkänna rådets åtgörande i denna fråga, ty Kristiem hade blifvit Sveriges konung i strid mot gällande lag, och genom att tillförsäkra honom tronföljden inom hans ätt gaf man allenast större varaktighet åt lagbrottet. Vi måste dessutom taga for gifvet, att rådet i detta afseende leddes uteslutande af partiafseenden; Kristiem hade visserligen icke länge varit Sveriges konung, men de maktegande i landet torde hafva haft rikligt tillfälle att lära känna hans karakter genom hans mångåriga regering i Danmark, och de torde derför icke mindre än efterveriden, som kan pröfva hela hans regeringstid, hafva kommit till insigten, att om man ville se förhållandena sådana de verkligen voro, var Kristiem ingalunda lämplig till konung. Emellertid voro de fjorton rådsombuden i Skara icke ensamma om att låta den svenska kronan gå i arf från konung Kristiem till hans förstfödde. Af biskopar och frälsemän i olika landskap, af åtminstone de vigtigare städernas borgerskap, af Helsinglands inbyggare och kanske af flere menigheter på landsbygden infordrades och afgåfvos bekräftelsebref. Dessutom inkallades lagmännen jemte ombud af allmogen att infinna sig vid ett stort möte som skulle hållas i Stockholm pingsttiden 1458, och der blef, den 28 maj, konungens äldste son af alla lagmän endrägteligen »dömd till rätt herre och konung öfver Sverige», så snart fadera hade aflidit. Vid samma tillfälle lät konungen rådet stadfästa den morgongåfva som redan konung Kristofer hade gifvit fru Dorotea, nämligen Örebro hus med Nerike och Vermland. Förut hade han gifvit henne Norbergs bergslag.

Samma möte upphäfde sig ock till domare öfver den landsflyktige konung Karl. Han hade på förhand blifvit kallad att i Telge inställa sig inför konung Kristiem samt hans svenska och norska råd för att gifva svar å de anklagelser som drottning Dorotea och det svenska rådet skulle framställa. De uppräknades för öfrigt i stämningsbrefvet: han hade förvägrat att gifva drottningen lösen för hennes morgongåfva, han hade brutit unionen genom att med våld göra sig till Sveriges och sedan till Norges konung, han hade störande gripit in i biskopsvalen, minskat helgdagarnas antal, beskattat prester-skapet och slutligen utfört ur riket kronans och kyrkans skatter och kostbarheffer. De flesta af konung Karls åtgärder, som hade gifvit anledning till dessa klago-punkter, äro redan i det föregående omtalade i deras rätta sammanhang. Med kyrkoskatterna, som han skulle utfört, menas ett par guldkronor m. m. som han hade köpt från Vadstena kloster. Såsom vi framdeles få se, hade han icke medfört dessa skatter i landsflykten, hvilket han naturligtvis icke ville yppa af farhåga att deras förvaringsort i Sverige då skulle upptäckas.

I öfrigt svarade han segerrikt på de enskilda punkterna, och hvad biskopsvalen angick, kastade han beskyllningen för egenmäktigt ingripande tillbaka på konung Kristiem, hvilken i detta afseende ingalunda hade rent samvete. Som svar på sjelfva stämningen instämde han erkebiskop Jöns m. fl. att möta sig i Danzig inför konung Kasimir och hans råd, rådet i Danzig samt ombud för fyra andra hansestäder.