Sida 331
Motstånd mot unionen. 1434—1470
Emellertid reste sig upländingarne, som ansågo erkebiskopen lida för deras skull, och ryckte ned mot Stockholm, der de i hast satte sig i besittning af Norrmalm och Helgeandsholmen. De försökte bryta upp stadens norra port (på nuvarande Mynttorget vid mynningen af Stadssmedjegatan), men det lyckades icke, iy borgarne, väckta af en larmsignal, skyndade till vapen. Man slöt då stillestånd med bönderne, men så snart konungen hade återvändt från Almarstäk, hvars slott erkebiskopens folk hade upplåtit åt honom, lät han söndagen den 21 augusti (1463), utan att bry sig om det ingångna stilleståndet, anställa ett blodbad på de å Helgeandsholmen samlade bönderne, till och med de som hade sökt en fristad i helgeandshusets kyrka nedhöggos. Tillsammans föllo på holmen och annorstädes i staden vid pass tusen man, och herr Ture Turesson, som ledde anfallet, fick för denna sin nya bedrift vedernamnet allmogens köttmångare (slagtare). Till sist bådo riksråden for bönderne, som fingo vända hem efter att hafva svurit ny trohetsed och åtagit sig att utan invändning erlägga den äskade skeppsskatten; dock blefvo några af deras ledare steglade på Brunkeberg.
När konungen i oktober ville resa till Danmark, rådde honom det svenska rådet att taga med sig erkebiskopen, hvilken ock sändes med flottan ned till Kjöbenhavn. Sjelf red konungen landvägen och följdes till riksgränsen af linköpingsbiskopen Kettil, hvars stift sträckte sig ända bort till gränsen af Halland och Skåne.
Biskop Kettil Karlsson (vase) rikets htffridsman, februari 1464. — En dansk här infaller i Sverige. — Striden vid Harakers kyrka, april 1464. — Stockholm belägras. — Konungen bannlyst lemnar Sverige.
Man kan icke säga, att erkebiskop Jöns led oskyldigt. Allt mer af- * slöjades hans planer att ensam få all makt i sina händer; han hade förstått att tränga undan ur konungens bevågenhet icke blott konung Karls gamla vänner, en Gustaf Karlsson m. fl., utan äfven, till en tid, en så ifrig motståndare till konung Karl som herr Ture »Turesson. Det var nu andra gången, som denne Sveriges erkebiskop hade gjort uppror mot landets konung, denna senare gång mot en konung som han sjelf hade insatt.
Men i mången svensks ögon omstrålade martyrens gloria den fångne prelatens hufvud, och utan svårighet uppeldades missnöjet till ett uppror. Som konungens förklarade motståndare och som ledare för alla missnöjde uppträdde nu biskop Kettil Karlsson i Linköping, ehuru han hade konungen till en stor del att tacka för det påfven hade godkänt kapitlets till honom stälda kallelse att intaga den genom herr Nils Königs död (1458) ledig vordna biskopsstolen. Herr Kettil var sonson af den gamle drotseten Kristiern Nilsson (vase); han var styfson till östgötalagmannen herr Erik Nipertz och kusin
Biskop Kettils resning 1464.
Källa: Project Runeberg ·
