Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Köln o. s. v., låg det nära till hands att fråga: skola vi icke älven i norden kunna få en egen högskola? Konung Erik gick år 1419 in till påfven med en anhållan att få vid någon katedralkyrka i sina riken anlägga en högre undervisningsanstalt. Påfven gaf sitt bifall, men, förmodligen i följd af det obehag som teologie professorerne på kyrkomötena vållade hans maktanspråk, med det vilkor att vid det nya läroverket icke finge undervisas i teologi. Af konung Eriks högskola vardt ingenting, men tanken på en sådan utdog icke i norden. År 1438 gaf det svenska riksrådet anslag åt en magister Anders Bondesson, på det han skulle »årligen hålla läsning i Upsala, som en mästare i de med privilegier försedda högskolorna plägar göra», och nar han icke ville dermed fortsätta, skulle en annan sättas i hans ställe, så att denna läsningen kunde uppehållas till evig tid. Rådets åtgörande i denna sak godkändes af konung Kristofer år 1444, och tre år tidigare (1441) hade på ett svenskt kyrkomöte fattats det hedrande beslutet, att erkebiskopen och alla hans biskopar skulle arbeta för upprättandet af en högskola eller, som det den tiden hette, ett »studium generale». Ändock dröjde det till den äldre herr Sten Stures och erkebiskop Jakob Ulfssons dagar, innan Sverige fick ett universitet.

Yår tid godkänner ingalunda allt det, som 1400-talet ansåg vara betydliga framsteg till ett bättre kyrkligt lif; vi få dock icke för villfarelsernas skull förbise den varma och innerliga fromhet som åtminstone ofta låg bakom de yttre gerningarna. Man gjorde synnerligen mycket för gudstjensten. Nya kor bygdes, nya altaren uppsattes, vid hvilka gudstjenst hölls och mässor skulle sjungas »i tidhvarfvens tidhvarf», penningar gåfvos till ljus som alltid skulle brinna i kyrkan att beteckna fromheten som icke slumrar ens då, när kyrkan är sluten för menigheten, och gifmildheten sporrades genom löften om aflat. Nya fester infördes. Den heliga Anna, jungfru Marias moder, var denna tid ett älsklingshelgon. På det svenska biskopsmöte af år 1417 som skulle reformera kyrkan påbjöds, att hennes fest skulle firas den 9 december. Stiftelser till hennes ära började göras; drottning Filippa lät i Vadstena klosterkyrka bygga ett åt henne helgadt kor, i hvilket den ädla drottningen sedermera fick sin grafplats. Från påfven utgick år 1433 ett förnyadt påbud, att man allestädes skulle med stor högtidlighet fira Kristi heliga lekamens dag (andra torsdagen efter pingst), och inom detta tidhvarf (1389—1434) begynner i Stockholm blomstra helga lekamens gille1, som blef stadens allra förnämsta. Sina fränders död firade man, dem och sig sjelf till andlig båtnad, medelst årsbegäugelser (anniversarier), för hvilkas hållande man till kyrkan skänkte ofta ganska betydande penningsummor eller jordagods. Ingen gick i detta afseende så långt som konung Erik. När hans gemål hade aflidit (1430), stiftade han till minne af henne, »som alltid intill hennes död hade bevisat sig troget och ärligt mot honom», en gudstjenst i Vadstena stadskyrka och gaf för sådant ändamål en summa af 1100 svåra engelska nobler, för hvilken man skulle inköpa frälsegods. Utom kyrkoherden, som hädanefter

1 Gillet omtalas första gången Ir 1393, men var sannolikt stiftadt något tidigare.