Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

så mycket mera berättigad, som denne, trots upprepade löften till hanse-stadema, ännu icke hade upphört med att utsända kaparskepp eller tillåtar deras utsändande, ty de skickades gemenligen ut af herrar Magnus Grenr Ture Turesson och Erik Krummedike. Så mycket angelägnare var konung Kristiern att tala om sin benägenhet för fred och tog till och med intyg af de danska landstingen om densamma. Först när ställningen i Slesvig och Holstein, hvarest konungens broder grefve Gerdt regerade ytterst egenmäktigt, blef betänklig och konung Kristiern befarade, att de missnöjde skulle få farliga bundsförvandter i hansestäderna, blef han villig att gå deras önskningar till möte.

Den 29 september 1469 kom han med några af sitt råd till Ltibeckr der till en början hans förhållande till hansan afhandlades. Han lemnade derefter staden, innan de svenska ombuden, erkedjeknen i Upsala Konrad Rogge, doktor Nikolaus Ryting samt herr Erik Eriksson och herr Gustaf Karlsson, som uppehållits af motvind, hade hunnit anlända. Nya danska ombud sändes efter deras ankomst till Ltibeck, men i följd af hvarjehanda formfrågor drog det ut på tiden, så att den egentliga underhandlingen icke kunde öppnas förr än den 20 oktober. Sveriges så väl som Danmarks ombud begärde, att de hanseatiska ombuden skulle fålla dom i stridsfrågorna, men dessa undandrogo sig, föreslående att man först af allt skulle söka ingå en förlikning. Men då framstälde danskarne den fordran, att konung Karl (hvilken för öf-rigt konung Kristiern vid denna tid icke plägade gifva konungatitel) skulle afträda Sveriges rike till konung Kristiern och ersätta alla kostnader som hans senaste öfvertagande af regeringen hade vållat denne. De svenska her-rarne deremot fordrade, att konung Kristiern skulle till Sverige återlemna Gotland samt Skåne, Halland och Bleking. Då anspråken icke kunde sam-manjemkas, föreslogo hanseaterne att alltsammans skulle uppskjutas till ett möte nästa år och skulle under tiden ett stillestånd råda. Svenskarne gingo in härpå, men konung Kristiern, underrättad om förslaget, skyndade till Lu-beck, för att yrka att hansan eller, då denna icke ansåg sig stark nog, någon furste skulle falla dom mellan honom och Sverige. Båda delarna afböjdesr hanseaterne föreslogo i stället, att Sverige skulle underkasta sig konung Kristiern, men att konung Karl, för det han afstod från sin krona, skulle hugnas med besittningen af några landskap, men de svenska ombuden svarade att de ginge hellre i fängelse än de afträdde en,enda gård — så mycket mera som så väl andlige som verldslige hade förbundit sig att aldrig erkänna Kristiern eller någon annan utländing som konung öfver Sverige. Slutet blef, att ombuden åtskildes, utan att något hadc blifvit uträttadt.

Under det detta försiggick i Lfibeck, hade en del af de svenska stormännen å nyo affallit från konung Karl. Deras hufvudman var Erik Karlsson, till hvilken slöto sig herrar Erik Nilsson, Ivar Gren, Trötte Karlsson, David Bengtsson och Kristiern Bengtsson m. fl. Konung Karl befann sig på väg till Vadstena, dit han hade kallat sina rådsherrar, men innan han hunnit fram, hade de upproriske inträngt i staden och der gjort flere fångar, bland

Goo<

e