Sida 425
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
Herr Sten Kristersson (oxenstjerna) till Salsta hade kommit i tvist med konungens fogde i Upsala, och drifven af sitt häftiga lynne hade han an-vändt våld: fogden låg svårt sårad i hans forvar, liere konungens svenner voro ihjälslagna och kungsgården i Upsala nedbränd. Vestgötalagmannen herr Ture Jönsson med flere intalade konungen (1501), att denna våldsgerning icke vore så obetydlig som den syntes, den vore det första utbrottet af en mot konungen riktad sammansvärjning, för hvilken herr Sten Sture vore hufvudmannem Herr Sten vägrade att komma till rådsmötet, så vida han icke finge lejd, och när sådan gafs, kommo han och hans vänner, biskop Hemming Gad, herr Svante Nilsson, Bengt Ryning och Knut Alfsson, en norsk riddare af svensk ätt (han var kusin till herr Ture Jönsson), till Stockholm starkt rustade; de hade med sig icke mindre än 700 man. Konungen å sin sida hade kallat till sig danska trupper. Förhandlingar inleddes. Herr Ture Jönsson måste inför rådet erkänna, att han icke kunde bevisa sina anklagelser. Rådet fordrade på nvttT att konungen skulle fullborda sina löften, att han skulle straffa sina fogdarr att svenska län skulle lemnas åt svenska män, hvarjemte det klagade öfver konungens mynt samt deröfver, att några svenska fanor hade blifvit som tro-feer upphängda i Kjöbenhavns vårfru-kyrka. Den enda frukten af alla dessa framställningar blef en befallning åt herr Svante Nilsson att ransaka öfver ett par danska fogdars beteende. Mot herr Sten Kristersson sändes herr Knut Eskilsson (baner) med en helt liten trupp; hans folk slogs och sjelf togs han till fånge.
Konungens ovijlighet att uppfylla sina förbindelser och hans tröghet eller oförmåga att sätta en gräns för herr Sten Kristerssons våldsamheter bragte till mognad det länge groende missnöjet. I slutet af juli förklarade herr Sten Sture och hans ofvannämda fyra vänner äfvensom väpnaren Johan Bese, att om konungen icke ville fullgöra sin pligt och lyssna till deras klagomål, kunde han icke vidare af dem förvänta någon trohet och tjenst. Den 1 augusti möttes de sex jemte herr Nils Klausson till Yik uti Vadstenar hvarest de ingingo ett förbund att till kristenhetens och Sveriges bästa våga lif och gods, på det riket ej mer skulle lida någon skada af en konung som hade slutit förbund med rvssarne. I öfrigt ville de upprätthålla Kalmar re-cess samt lyda den som blefve vald till riksföreståndare, herr Sten eller herr Svante; slott och län som de togo från konungens fogdar skulle de fördela sinsemellan.
Folket var genast färdigt till resning. Redan tio dagar efter vadstena-mötet såg den danske fogden på Örebro hus sitt slott omgifvet af en be-lägringshär. Under loppet af månaden sände den ene stormannen efter den andre till konungen uppsägelsebref, i hvilka de klagade så väl öfver all—
341. Konung Hans’ malinomynt ’.
Joh[anne]8 dei g[racia] rex Dacie
Moneta nova malm oiensi[s].
.
Källa: Project Runeberg ·