Sida 429
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
ny årstiden 1502 uppsade äfven han konungen trohet, och herr Henrik Krumme-dike på Bohus erhöll då konungens befallning att angripa honom, att uppvigla vestgötabönderne samt bränna Örestens fäste och Ny Lödöse. Från Norge skulle äfven ett anfall göras mot Sverige. Af allt detta blef dock intet. Till befälliafvare i Yestergötland nämdes af herr Sten den tappre herr Åke Hansson (Tott), halländingarne visade sig benägna att sluta sig till Sverige och herr Knut Alfsson ryckte in i Norge, der en mängd missnöjda slöt sig till honom. Han intog Akershus och Tönsberg samt begynte belägra det fasta Bohus. Han måste dock följande sommar (1502) upphäfva belägringen och draga sig tillbaka till Akershus, hvilket nu belägrades af herr Henrik Krummedike, som hade fatt en trupp af skotska och tyska legoknektar. Prins Kristiern belägrade Elfsborg, hvilket gaf sig den 18 juli. Den förbittrade vestgötaallmogen slog derefter ihjäl herr Erik Eriksson, hvilken icke tyckes hafva tillräckligt sörjt for fastets försvar. Herr Åke Hansson gjorde ett anfall mot danskarne vid Elfsborg, men misslyckades, och prins Kristiern tågade från det af honom nedbrända Elfsborg till Öresten, hvilket äfven måste gifva sig och blef nu lågornas rof. I slutet af juli vände prinsen åter till Danmark. Följande månad föll Akershus. Den 18 augusti hadc herr Knut Alfsson begifvit sig om bord på herr Henrik Krummedikes skepp för att underhandla, en ordvex-ling uppstod, och trots gifven lejd blef herr Knut mördad. Att bryta lejden var enligt tidens uppfattning en skändlig förbrytelse, men konung Hans förklarade att herr Henrik Krummedike hade betett sig som en trogen dandeman.
Herr Sten Sture hade gått öfver till Finland, der Viborgs fäste gaf sig godvilligt, Åbo slott deremot försvarades intill den 6 september. Mot slutet af denna månad belägrade herr Sten, dock utan framgång, Varberg. I början af mars 1503 eröfrades östra Bleking, som anförtroddes åt herr Nils Klaus-son. I böljan af maj gaf sig, efter i det närmaste två månaders belägring, Kalmar stad. I vestra Sverige vann man icke någon så bestämd framgång. Herr Åke Hansson underhöll ett gränskrig och herr Svante Nilssons infall i Norge, som syntes lofva mycket, blef af kort varaktighet.
Främmande makter begynte underhandla, för att åstadkomma fred och vinna tillåtelse för drottning Kristina att återvända till Danmark. Påfven uppträdde till konung Hans’ förmån och hans ombud förmådde hansestäderna ätt förlika sig med honom. Drottningen, som skulle stanna i Sverige till ■dess rådet hade funnit tillfälle att sända henne åter till Danmark, hade från Stockholm blifvit förd till Vadstena, hvarest herr Sten och herr Hemming Gad, ■ett par lUbska sändebud med flere afhemtade henne på senhösten. I slutet af november hade hon kommit till Halmstad. Under återvägen afled herr Sten Sture i Jönköping den 14 december 1503.
Han var då en gammal man, men hade ända intill sitt slut bibehållit kraft och håg att verka. Af alla dem sora under medeltiden styrde Sverige allt sedan drottning Margaretas dagar har ingen visat så mycken omtanke för landets bästa som han. Uti ett afseende stod han öfver den stora drottningen: för henne var Sverige jemförelsevis ett främmande land, och hennes
Källa: Project Runeberg ·