Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

uppmuntrade här af bröto svenskarne å ny o fram och vunno en dyrköpt seger. Sexton hundra bönder lära hafva legat på valplatsen. Det svenska hufvud-baneret fördes i denna strid af den unge väpnaren Gustaf Eriksson (vase), som fem år derefter besteg Sveriges tron.

Konungen återvände till sitt läger utanför Stockholm, men kunde der uträtta föga, alldenstund både lifsmedel och krut fattades honom. Hans försök att från Danmark och hansestäderna få hjelp att fylla bristen misslyckades, och efter ungefår sex veckors belägring fann han sig nödsakad att uppgifva tanken på att intaga Stockholm. Han inskeppade sig åter, under ett häftigt och lyckosamt anfall frän de belägrades sida, och begaf sig derefter ut i skärgården, hvarifrån han lät utföra ett och annat plundringståg inåt landet. Men dessa lindrade allenast för korta tider den svåra nöden, och mot slutet af augusti 1518 fann konungen sig föranlåten att inleda underhandlingar. Han stälde i böljan sina fordringar mycket högt: sjelf skulle han antagas till konung eller erhålla en årlig summa, herr Gustaf Trolle och hans anhängare skulle återfå fullständig frihet samt erhålla skadeersättning. Då riksföreståndaren bestämdt vägrade att nu underhandla härom, stannade man till sist (den 12 september) vid att besluta ett unionsmöte, som skulle hållas i Ny Yarberg i juli 1519, der den påflige legaten och ombud från hansestäderna skulle uppträda som medlare. Ett stillestånd skulle om ett par dagar begynna och fortgå till dess varbergsmötet var öfver eller, om det icke komme till stånd, ännu ett år, hvarunder intet hinder skulle läggas for svenskames handel med hansestäderna. Några dagar derefter sände konungen till Stockholm för att bedja om ett samtal med herr Sten Sture ute pa flottan och skickade några danska riksråd och adelsmän som gislan; herr Sten var benägen att fara, men Stockholms borgmästare och råd öfvertalade honom att säga nej, alldenstund hans ofärd i annat fall vore gifven. Konungen, som nu låg med sina skepp vid Dalarö, föreslog då en ny sammankomst till lands. Herr Sten antog detta förslag och sände ut till flottan sex svenska män som gislan, doktor Hemming Gad, Gustaf Eriksson (vase), brödeme Lars Siggesson och Göran Siggesson (sparre), Olof Ryning och Bengt Nilsson (färla), och red sedan ut till den öfverenskomna mötesplatsen vid Österhaninge kyrka, hvarest han fick vänta i två dagar för att sedan rida hem med outrättadt ärende. Från Djurhamn skref konungen den 26 september 1518, dagen efter den då han skulle hafva mött herr Sten, till stormästaren Albrecht och till Danzig med begäran att svenskarne, som nu voro konungens fiender, icke skulle ia någon tillförsel från Preussen. Från samma hamn utfärdade han den 2 oktober till staden Stockholm och till hela det svenska folket skrifvelser med underrättelse att han uppsade det nyss afslutna stilleståndet, under falskligt förebärande att herr Sten icke hade hållit det. Ett par dagar senare lättade han ankar och seglade till Danmark, dit medförande mot tro och lofven de sex svenskarne — en ny trolöshet, som med skäl väckte inom Sverige en gränslös förbittring.

Så snart konungen hade lemnat Sverige, begaf sig Giovanni Arcim-