Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

tiders lugn — i hvilket senare han dock hade mycket missräknat sig. Att icke konungen hade all skulden är visst; mycken skuld tillkommer erkebiskop Gustaf och magister Didrik Slagheck, någon sannolikt äfven biskop Jens Beldenak.

Men Tyrannen — så kallades Kristiern redan af samtiden — var å andra sidan en man med stora tankar och omfattande planer; det goda han tänkte gick blott allt för ofta under för frukterna af det onda han gjorde. Kort efter Stockholms blodbad och under det blodet flöt i andra delar af landet, var han syselsatt med bildandet af ett stort handelssällskap, som skulle omfatta nordens tre länder, utföra deras och Rysslands alster, hafva hufvud-kontor i Kjöbenhavn, Stockholm, Nederländerna och Finland. Den 4 december 1520 faststäldes planen för detta sällskap, i januari 1521 underhandlade dess svenska medlemmar med ombud från Sveriges köpstäder, och konungen öfverlät åt sällskapet, naturligtvis mot afgift, kronans rätt till de svenska bergverken. Men så kom befrielsekriget och allt gick om intet.

Konungens begär att skapa nytt var ingalunda alltid lika berömvärdt. Strax innan han lemnade Sverige, befalde han de svenska lagmännen att sammanträda för att utföra eu bearbetning af de svenska landskapslagarna. Utan tvifvel var det godt att samma lag gälde öfver allt i landet, men konungen kunde icke gema vara okunnig om att Sverige redan fatt tvenue allmänna landslagar. Om dessa, som ingalunda gynnade hans egna planer, ville han dock, synes det, ingenting veta; vid sina vigtigare åtgöranden åberopade han ofta den helige Eriks lag — en lag som icke fans till. Sankt Eriks lag omnämnes väl i äldre svenska lagböcker, men dermed menas helt visst icke annat än några enskilda stadgar, utfärdade af denne konung.

Innan konungen anträdde återresan, hvars blodsdåd redan blifvit omtalade, förordnade han en styrelse i Sverige under sin frånvaro och visade d&med på det mest eftertryckliga sätt, att han ämnade behandla Sverige som ett underkufvadt land. Danskar och tyskar sattes till herrar å slotten, och regeringen anförtroddes åt magister Didrik Slagheck, erkebiskop Gustaf Trolle, biskop Jens Beldenak, biskop Otto samt herr Erik Trolle och en Gotskalk Eriksen som kansler. Konungen, som hade uppträdt som verkställare af påf-vens straffdomar öfver dem som kränkt kyrkans rätt, nämde mot kyrkans lag herr Didrik Slagheck till biskop i Skara och biskop Jens Beldenak till biskop i Strengnäs. Konung Kristiern, som velat bestraffa herr Sten Stures anspråk på Stäket, aftvang biskop Jens en försäkran, att hans fasta slott Tynnelsö skulle alltid stå öppet för konungen och, derest ett uppror utbröte, utan vägran upplåtas åt den först ankommande af konungens fogdar.

I slutet af januari eller i början af februari 1521 var konungen åter i Kjöbenhavn. I januari månad utropades Oustaf Eriksson (vase) till höfvids-man öfver Dalarna. Ej långt derefter kunde han kalla sig utvald liöfvids-man öfver Dalarna, Helsingland, Gestrikland, Östergötland och Upland, och i augusti 1521 valdes han till hela Sveriges riksföreståndare. Den makt, som sålunda bildade sig i det il]a behandlade landet, kunde konung Kristiern aldrig besegra. Så lyktades de danska konungarnes försök att förnya unionen.