Sida 12
12 VICTOR HUGO. 4. Hugo efter 1830. Vacklande öfvertygelse. Beundran för Napoleon. År 1830 är ett anmärkningsvärdt år ej blott för den franska romantiska literaturen, utan för hela det politiska lifvet i allmänhet. Det var detta år, som julirevolutionen störtade det gamla bourbonska konungadömet och satte i stället borgarkonungen Ludvig Filip. Denna händelse medförde äfven förändrade ståndpunkter för de romantiska skalderna. Dessa ynglingar hade hittills uteslutande inträsserat sig endast för de konstnärliga och skönliterära frågorna, som hållit dem samlade kring ett gemensamt fältrop, men när de mogna männen nu skola intaga en ställning till de stora spörsmål, som stå på dagordningen, så är det slut med enigheten, och hvar och en vandrar sin väg. Konungen var en representant för de borgerliga kretsar, som han hade att tacka för sin tron, och han gynnade deras sak. De materiella, industriella och kommersiella inträssena bli de härskande i samhället. Bankirer och advokater, ingeniörer och fabrikanter bilda en pänningaristokrati med kall praktisk blick och ett obetänksamt pråligt uppträdande gent emot proletariatet. Men dessa borgarkretsar hade de unga romantikerna afskytt mer än allt annat, och vissa af dem närma sig därför allt mer de nya radikala och sociala läror, som började predikas. Det är vid denna tid, som det fjärde ståndet, arbetarklassen, begynte att framställa sina fordringar på större förmåner och rättigheter. Den stora franska revolutionens frukter hade inhöstats af den högre borgarklassen, men arbetarnas ställning hade ej i motsvarande grad förbättrats. Däraf kom sig, att det oupphörligt sjöd i dessa samhällets lägsta klasser. Och det växer upp en mängd radikala tänkare och skriftställare, som arbeta på en ny tingens ordning: Auguste Comte grundlägger den positivistiska filosofien, Proudhon utslungar sitt slagord: Egendom är stöld; och författarinnan George Sand uppträder som förkämpe för kvinnans emancipation.
