Sida 3
1. Inledning. En engelsk författare i våra dagar, hvilken både är literaturgranskare och högt ansedd skald, nämligen Swinburne, fäller om Victor Hugo (läs: Ygå’) det omdömet, att han är den störste skalden i nittonde århundradet, och att han öfverhufvud taget är den störste af alla fransmän. Äfven om man ej vill instämma i detta något för starka yttrande, så är det dock säkert, att Hugo måste räknas såsom en mycket betydande och inträssant personlighet och såsom en af framåtskridandets märkesmän. Han var en mångsidig, snart sagt allsidig författare: poesi och prosa, roman och drama, politiska uppsatser och tal lågo inom området för hans värksamhet. Och såsom andlig kraft utvecklar han sig i samma mån som århundradets tankar göra det. Ett långt lif blef honom beskärt (f. 1802, † 1885), och allt som rört, hänfört och uppskakat världen under denna tid, hade också kommit hans själ att dallra. Aldrig var han likgiltig, alltid var han för eller emot. Hela skalan af åsikter har han haft, genomlupit och gett uttryck åt, från de mäst konservativa till de mäst ytterligt gående socialt-radikala framtidsdrömmar. Men ehuru han sålunda varit reaktionär, rojalist, bonapartist, liberal, demokrat och radikal, så har han därför ej varit någon politisk väderflöjel. För sina åsikter har han åtminstone vid vissa tillfällen kämpat ej blott mot en regering, utan till och med emot sitt folks stora massa. Hans skiftningar i åsikter hafva haft karaktären af en fortgående utveckling, som varit af den märkliga beskaffenhet, att den gått i motsatt riktning mot hvad som med vanliga hvardagsmänniskor plägar vara fallet. Som ung är han den gamla ordningens sångare, som gammal är han den radikale framtidsmannen, främst bland de unge. Om denna utveckling yttrar han själf i ett af de senare företalen till sina dikter: “Historien faller gärna i
