Sida 21
STATSKUPPEN DEN 2 DECEMBER 1851. 21 sikten var, att man skulle bereda möjlighet för Napoleons kvarstannande vid presidentvärdigheten. Det var klart, att detta förberedde republikens störtande, och Hugo uppträdde nu för första gången direkt mot Napoleon i ett fem timmars långt anförande. Och för första gången får man nu höra det namn, som Hugo för hans räkning uppfunnit. Det har funnits, säger han, med tusen års mellanrum två män som behärskat Europa: Karl den store och Napoleon den store. Och emedan denne Napoleon efter tio år af en ofantlig, genom sin storhet nästan sagolik ära slutligen dock måst släppa den spira och det svärd, som hade fullbordat så kolossala ting, så framträder Ni, så vill Ni gripa dem efter honom, liksom han, Napoleon, grep dem efter Karl den store. Ni vill i edra små händer taga denna titaniska spira, detta jättelika svärd! Jag frågar Er, hvad Ni ämnar göra med dem. Hvad! Emedan vi haft Napoleon den store, så skola vi nu äfven hafva “Napoleon den lille“. 6. Statskuppen den 2 december 1851. Hugo i landsflykt. “Napoleon den Lille.“ Det säges, att Napoleon III till sin innersta natur skall hafva varit en god och välvillig människa, men om så skulle hafva varit förhållandet, så kommo dessa egenskaper dock föga till synes under arbetet för hans planers förvärkligande. Redan tidigt hade hans mor inplantat i hans själ en ärelystnad, som så småningom genomträngde hela hans väsen, och denna ärelystnad hade satt sig såsom ett första mål återupprättandet af det Napoleonska käjsardömet. Han kände det såsom en rätt och en skyldighet att öfvertaga arfvet efter den store farbrodern, och denna känsla kväfde allt annat hos honom. Han blef under sina sträfvanden härför listig, hycklande och grym. Såsom president upptog han som anhängare hvar och en som därtill var lämplig genom tillgifvenhet och samvetslöshet. Han hade förstått att bringa nationalförsamlingen i miss-
