Sida 8
8 VICTOR HUGO. 3. Den franska klassiska literaturen och Hugos brytning med densamma. Det märkliga var det, att de stormar, som skakat Frankrike under revolutionen, föga berört literaturen, hvars uppgift det dock är att vara ett uttryck för tidens eget värkliga lif, att vara “en spegel af värkligheten“. Franska klassiciteten är det namn, hvarmed historien betecknar den literära riktning, som skapades af 1600- och 1700-talen, och som, utgående från Frankrike, mer eller mindre hade tryckt sin prägel på hela den civiliserade världens andliga lif och skönliterära skapelser. Denna klassicitet hade fått sin fulländade form under Ludvig den fjortonde (1643-1715). Ludvig den fjortondes tidevarf hade reglerat allt, ej blott staten utan tyvärr äfven poesien. Atminstone för ett folklynne sådant som nordbornas ter sig denna poesi så torr och tråkig som den stora trädgården i Ludvigs slott Versailles, där hvarje linie är dragen efter linial, hvar buske så ansad och putsad som en välskött peruk. Och detta var den enda “goda smaken“ i all sin nyktra förståndighet. Det poetiska språket var så rensat, att det bestod blott af ett litet antal valda sirliga och förnäma ord och talesätt, hvilka kommo tillbaka i det ena värket efter det andra. Alla hvardagliga uttryck voro ytterst omsorgsfullt bortplockade. Och allt detta regeltvång hvilade särskilt tungt öfver den poesi, som framställdes på scenen, dramat. I sorgspelet skulle allt vara allvarligt, högtidligt, storartat och förnämt; alla lustiga och humoristiska element voro alldeles uteslutna. Personerna skulle vara gudar eller halfgudar. Hjälten skulle vara sådan, att han kunde presenteras vid det franska hofvet; han skulle känna den kungliga etiketten, uttrycka sig med de cirklade fraser, som hofvet var vant att höra. Ingenting hos honom fick antyda, att han var en vanlig människa, som hade sina egenheter. Nej, framför allt inga egenheter! Äfven det gräsliga och upprörande skulle bort från scenen liksom det hvardagliga, och de viktigaste händelserna blefvo därför ej utförda på scenen utan endast berättade. Hand-
