Sida 16
16 VICTOR HUGO. Det dåvarande Frankrike hade liksom Rom under Cæsar en på samma gång stolt och undergifven hållning. Det var icke ett sådant Frankrike, som vi vilja hafva, icke ett fritt och själfhärskande, det var Frankrike, vordet slafvinna under en man och drottning öfver världen. Men man gaf oss ett storartat skådespel, samtidigt med att man beröfvade oss vår frihet. Man sade: ’På den dagen och vid den timmen skola vi intaga den eller den hufvudstaden’, och man höll ord. Man lät konungar trängas i sina mottagningsrum. Man afsatte ett regerande furstehus genom en kungörelse i tidningen. Om man fick lust att uppresa en segerkolonn, lät man käjsaren af Österrike leverera bronsen. Kort sagt: Man tog alla våra friheter, men på alla våra klagomål kunde man svara oss med ett stort namn. Man kunde säga: ’Marengo, Jena, Austerlitz!’ Jag upprepar, att allt då var stort, och att allt nu är smått.“ Och saknaden af denna forna glans kändes kanske lifligare än någonsin under borgarkonungens dagar, då Frankrikes utrikespolitik var matt och inträsselös. Under intrycket häraf utvecklade sig Hugo till att mer än någon annan skald bli tolken för den Napoleons-beundran, som fyllde nästan hela det samtida Frankrike. Och det är då Hugo, som ropar till Napoleons skugga: “Alltid han, han öfverallt!“ 5. Hugo under 1840-talet. Deltagande i politiken. Öfvergång till de liberala idéerna. Ifrån den tid, då Hugo hade förvärfvat sig rätten att anses som den nya poesiens mästare, undergick också hans person en viss förändring, väl såsom en följd af all den hyllning, allt det afguderi, hvarmed han hedrades. Den ännu unge mannen fylles af medvetande om sin storhet, eller såsom han själf hälst skulle vilja ha saken betraktad: han har en känsla af det gudomliga inom sig. Han vill representera en gudomlig sändning, han vill
