Sida 34
34 VICTOR HUGO. Hafvets arbetare och Skrattmänniskan, hvilka bägge författades på Guernsey. Den förra har också till skådeplats denna ö, där Hugo så många gånger inspirerats af hafvets majestät, och det är hafvet som framför allt skildras i densamma, hafvet i sin ödslighet och storhet, med sina vidunder, sina stormar och fasor. Vissa fel, som Hugos diktning i någon mån haft redan förut, bli här tydligare. Så väl “Hafvets arbetare“ som “Skrattmänniskan“ lida af allt för utförliga skildringar, och skaldens förkärlek för det kolossala och fasaväckande går till ytterlighet. Men åtminstone på vissa ställen göra de värkligen det afsedda intrycket. Emellertid blef det allt tommare ikring Hugo. Hans hustru dog efter en tids lidande 1868; dottern Adèle, som förlorat sin man, blef vansinnig, och en son, hvars trolofvade också aflidit, kunde ej längre stanna på Guernsey. Men ändtligen kom det länge väntade ögonblick, då skalden skulle åter få sätta sin fot på Frankrikes jord. 8. Käjsardömets fall. “Det förskräckliga året.“ Hugos sista tid. Den franska nationen har svårt att undvara den militära glansen. Napoleon III:s käjsardöme hade kanske innerst ingen annan grund att trygga sig på än detta fransmännens behof af krigisk “gloire“, af världspolitik, af att spela en roll. Och när Napoleons företag ett par gånger satt Frankrikes anseende på spel, så inträdde omslaget i det allmänna tänkesättet, och oppositionen började resa hufvudet. Intet annat kunde afvända missnöjet än ett stort lyckosamt krig. Man sökte anledning och fann den. Men Napoleon och hans omgifning hade räknat miste. Efter åtskilliga nederlag kom den stora katastrofen vid Sédan, hvarefter käjsaren och hans här fördes fångna till Tyskland. Det var värre än en olycka, det var ett fall utan storhet och utan ära. Dagen efter denna nyhets
